Vid avgrundens Rand
Ayn Rand är en osannolik figur ur högerns spökgarderob. I decennier sågs hon som en politisk
sektledare. I dag älskas hennes böcker av republikaner i USA och centerpartister i Sverige. Vad är det som hänt, undrar Jan-Erik Pettersson som läst hennes gigantiska roman »Och världen skälvde«.
Av Jan-Erik Pettersson
Skräckromaner är inne och själv vet jag sen ett par veckor tillbaka vilken bok som är min läskigaste. Det är Ayn Rands Och världen skälvde (Atlas shrugged) som utgavs av Timbro Förlag 1986.
För en vänsterperson en rätt förutsägbar åsikt. Ayn Rand (1905–1982) är ju känd som egoismens och den okontrollerade kapitalismens profet. Jag vet också att många yngre personer med liberala åsikter blir upprörda över en sådan okunnig nedsvärtning. För dem är både den och Rands tidigare roman Urkällan (The Foutainhead) underbara frihetsmanifest och klockrena beskrivningar av samtiden, helt enkelt livsavgörande böcker.
Under flera årtionden levde Och världen skälvde ett skapligt liv på marginalen som rikemansbarnens egen undergroundroman. Men på 2000-talet har den fått en närmast sensationell renässans och slagit i bredare kretsar än någonsin tidigare. Den har inspirerat teapartyrörelsen och den republikanska kampen mot Obama. Ayn Rand uppträder (under namnet Andrew Ryan) i ett känt datorspel, Bioschock, och det har nyligen släppts en långfilm baserad på hennes roman (fiaskobetonad visserligen). I Sverige är den en stor inspirationskälla framför allt för unga moderater och centerpartister. Och randianismen sitter nu också i Rosenbad.
Fast är detta egentligen någonting att bråka om? Har inte Annie Lööf och hennes kompisar rätt att läsa en roman och tycka att den är rolig och spännande?
Jo. Visst. Fast ingen vettig människa lär plöja de 1 300 sidorna i Och världen skälvde just av det skälet. Här handlar det om något annat än berättelser. Det handlar om idéer, politik och moral.
Allt för många har debatterat Och världen skälvde utan att ha läst. Man måste läsa boken för att förstå dess idéer och dess kraft, brukar anhängarna hävda. Och det är säkert sant.
Jag kan nu rapportera att jag har läst och att upplevelsen är stark.
Är det en bra bok? Nej, inte enligt normala kriterier. Personteckningen är oöverträffat schablonmässig (de onda är slappa, fräcka, och håglösa, de goda är vackra, ståtliga, och allvarliga) och de långa dialogerna är oftast träaktiga. Det finns inte mycket av levande liv i böckerna, och hjältarna har knappt några fysiska behov. Visserligen knullar huvudpersonen Dagny med flera av de manliga protagonisterna, men det handlar inte om jordisk kärlek utan mer om metafysisk kopulation mellan överlägsna existenser.
Personerna i boken är först och främst talande huvuden; de pratar på randianska och utlägger objektivism, som författaren själv kallar sin lära. Man kommer inte att missa poängen. För Ayn Rand är orden argument och argumenten spikar som ska drivas in mellan ögonen på läsaren.
Men bortom allt detta övertydliga finns något annat. Den lågande svarta blicken som tränger ut ur textmassorna. Den ursinniga, hesa författarrösten: det här är inga fantasier, inga påhitt.
Ayn Rand skapar romangestalter som är klichéer och pappfigurer men hon tror på dem till hundra procent.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!
Jan-Erik Pettersson är redaktör på Ordfront magasin hösten 2011.
Publicerad i nr 7/2011.