Från bönder till borgare
Centern anno 2010 är ett parti med gott samvete, mycket pengar och egentligen bara ett litet problem. Efter alla omsvängningar har man nästan inga väljare kvar.
Av Jan-Erik Pettersson
Illustration: Stina Löfgren
1973 stod Centern på toppen. I september, när riksdagsvalet var över, kunde partiledaren Thorbjörn Fälldin stoppa sin slitna snugga och med djup och förtroendeingivande röst förklara att partiet nått sin största framgång någonsin. Det hade visserligen inte räckt ända fram till ett regeringsskifte men man hade fått 25 procent av rösterna och var det klart ledande partiet i det borgerliga blocket.
I Fälldin hade Centern dessutom fått fram ett statsministerämne, något så ovanligt som en borgerlig partiledare med folklig framtoning. En karl som åkte hem och hässjade hö eller plockade potatis mellan riksdagssessionerna.
Tre år senare blev Fälldin verkligen statsminister, men då var det inte lika roligt längre. Det blev långbänkar och vankelmod och kriser. Hans ständige antagonist Olof Palme jagade honom för hans svek i kärnkraftsfrågan och placerade honom gång på gång i högerburen. Vilket egentligen inte stämde så bra, Fälldin var ingen riktig högerpolitiker lika lite som företrädaren Gunnar Hedlund, som valde att regera ihop med sossarna, var någon vänsterpolitiker.
Idag, snart 40 år senare, är det slut med vankelmod och inga kriser tycks under uppsegling. Centern är ett stadigt borgerligt alliansparti som förra året deltog i beslutet att släppa den svenska kärnkraften fri. Och medan Fälldin var nära att gå under i den rasande svekdebatt som följde sedan han motvilligt accepterat att ladda Barsebäck 2, så klarade hans elev Maud Olofsson den politiska helomvändningen i stort sett utan att få en skråma.
Centern anno 2010 är ett parti som har gott samvete och mycket pengar. Folkrörelseproblematiken är avförd från dagordningen och stödet för partiledaren rapporteras vara starkt bland de aktiva; allt är med andra ord frid och fröjd. Det är bara ett litet problem. Man har nästan inga väljare kvar. Från som bäst en fjärdedel av väljarkåren på vankelmodige Thorbjörns tid är man nu nere i mindre än en tjugondel.
Det behövs heller ingen Mona Sahlin eller Lars Ohly för att placera dagens Centerparti i högerburen. Man har gått in och satt sig där alldeles frivilligt. Lars Pålsson Syll, professor i nationalekonomi vid Malmö högskola, som intresserat sig för nyliberalismen i svensk politik menar att Centern genomgått en utveckling utan motstycke i marknadsliberal riktning under de senaste åren. Centern är numera högerpartiet i svensk politik.
Följaktligen är det Centern och inte Moderaterna som höjer de extrema systemskiftesparollerna (fast man kallar det värderingsskifte) och tar kamp mot det sossefierade Sverige. Det är från centerpartister som kraven hörs på plattskatt, på »grundtrygghet« i stället för a-kassa och sjukpenning och på ett avskaffande av arbetsrätten. Precis som Ulf Adelsohn på 1980-talet tror Centern av idag att en marknadsliberal ekonomisk politik ska sätta fart på svenska folket. Det tröga folkhemmet som är fullt av matade fågelungar ska med Centerns hjälp bli ett land av flitiga bävrar, för att använda partiledaren Maud Olofssons bildspråk.
Olofsson som idag är näringsminister och vice statsminister har vuxit upp i en centerpartistisk miljö i Ångermanland. Hennes pappa var vän med Fälldin och själv var hon CUF-ombudsman redan vid 19 års ålder. Kanske krävs det en sådan djup förankring i rörelsen om man på allvar ska göra upp med traditionerna.
När Centern nu kastar den klassiska centerismen på sophögen borde det bli uppror bland den gamla stammens partiaktivister, men de tycks modfällda ha gått i ide. Alla utom den gamle räven och förre arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund som i en stor artikel i Dagens Nyheter 2009 skrev rent ut att Centern, »det pålitliga mittenpartiet med stark känsla för småföretag, jordbruk, miljö, landsbygd, regional utveckling och social rättvisa«, har en ledning som håller på att rasera partiets värdegrund genom att lämna den traditionella mittenpositionen och dra högerut. Men Hörnlund tillhör knappast partiet längre och har sagt att han inte ska rösta på Centern i höstens val.
De som hörs och syns i medierna är i stället Fredrik Federley och Stureplanscentern och de extremt marknadsfrälsta CUF-arna med sina allt mer bisarra upptåg. Under Almedalsveckan sågs unga centerpartister gå omkring med gröna lösnäsor som en del av kampanjen Arbetsmarknaden är ett jävla skämt. I den angriper man LAS, facket, Jantelagen och höga ingångslöner för ungdomar. CUF-arnas eget alternativ är att »alla ska bli Ingvar Kamprad och åka limousine« och därför behövs inte fackföreningar och avtal utan den anställde och arbetsgivaren ska komma överens i individuella förhandlingar. »Fuck facket 4-ever!«.
Sossesamhället står i vägen för de ambitiösa för vilka the sky is the limit. De icke konkurrensutsatta jobbarna är lata och lågproduktiva. Detta bevisade pressekreteraren på partiets riksdagskansli Jonas Pettersson i en smygtagen videofilm som lades ut på Youtube. I den fick man se byggnadsarbetare i Uppsala som fikade och rökte i stället för att bygga hus. Centerledningen i Uppsala fick naturligtvis gå ut och ta avstånd och den unge filmaren bad programenligt om ursäkt. Men budskapet hade han hur som helst fått ut.
På hösten 2006 sålde Centern sin tidningskoncern med ett tiotal landsortstidningar för 1,8 miljarder kronor. I stället för lokal opinionsbildning fick man närmast obegränsat med pengar att göra pigga reklamkampanjer för. Så kanske är det nya marknadsliberala Centern ett pr-trick och en marknadsstrategisk profilering. Moderaterna har övergivit den yttre högerflanken, varför inte snabbt inta den?
Fast så enkelt är det nog inte. Den liberala centervågen bärs uppenbarligen av stark övertygelse och en vilja att rensa ut det gamla; att göra upp räkningen inte bara med sossevänliga ledare som Olof Johansson utan också med partiets välbekanta pragmatism och kohandelsvilja à la Axel Bramstorp och Gunnar Hedlund.
»Vi inom Centern är för allt som är bra och mot allt som är dåligt«, påstås Hedlund ha sagt och sådana sentenser har format bilden av ett menlöst och ideologiskt uttunnat parti som är berett att schackra med principerna om man bara får fem öre mer för mjölken. Den ideologi som dagens unga centerpartister hyllar är däremot kompromisslös. Inte så förvånande eftersom nyliberalismen alltid haft tydliga inslag av moralism och rättspatos; äganderätten är okränkbar; skatter är förkastliga eftersom de berövar människor deras rättmätiga egendom. Den rike har varit flitig och ska belönas, den fattige har varit lat och ska bestraffas.
Fast i själva verket har det alltid funnits en spänning mellan moralism och pragmatism i Centern. Det var den högspända moralismen som drev Fälldin i kärnkraftsfrågan. Det var den som just då förvandlade honom till en formidabel agitator och som också gjorde hans fall så tungt. Och inte har bonderörelsen historiskt sett varit särskilt snäll och utslätad. Under sina första decennier hade man gott om politiska lösnäsor, men de var då snarare svarta eller bruna än gröna. Det var ofta bondeförbundare som uttalade de mest häpnadsväckande sakerna i riksdagen, som när Otto Wallén i en polemik med Z Höglund 1939 helt öppet förklarade sig vara antisemit.
Flitigt citerat är Bondeförbundets grundprogram från 1933 som pläderar för »den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar«. Men när samtida bondeförbundare förebråddes för att de påverkats av nazismen så framhöll de att så här har vi tyckt länge. Och det var ju sant om än inte något riktigt bra försvar. Redan 1919 hade Jordbrukarnas Riksförbund i sitt valmanifest krävt att svenskarna skulle »skyddas mot rasförsämring genom motstånd mot alla för familjelivet nedbrytande tendenser«.
Förvisso fanns det på den här tiden nazistiska och fascistiska blindgångare i alla partier. Skillnaden var att Bondeförbundet bar på ett ideologiskt bagage där sådana idéer fick gott om utrymme. I samhällshistoriska avhandlingar kallas detta komplex för agrarianism. Det typiska för agrarianismen är att den ger bonden en särställning i samhället. Bönderna representerar det rotfasta elementet i nationen, de bär upp de sanna och oföränderliga värdena i en tid av massvälde och moralisk förvirring.
Under 1910-talet utvecklades den svenska agrarianismen åt höger. 1914 tågade allmogen till Stockholms slott för att ge kungen sitt stöd i försvarsfrågan gentemot liberalerna och socialisterna. En av de drivande personerna bakom Bondetåget, Elis Eriksson, var också en flitig organisatör i den bonderörelse som bildade parti 1913. Men till lycka för det dåvarande Bondeförbundet försvann agrarfascisten Eriksson ut till höger åtta år senare. Och 1933, det år då Hitler tog makten i Tyskland, minskades svängrummet radikalt för dem som ville förankra partiets linje i reaktionär nationalism och bonderomantik. Den nye framfusige landsbygdspolitikern Axel Pehrsson, som kallade sig Bramstorp efter sin gård i Skåne, började snegla mot den tidigare otänkbara möjligheten av ett samarbete med Socialdemokraterna. Bramstorp såg, liksom den politiska vänstern, att situationen i landet höll på att bli katastrofal med ren nöd bland arbetare och småbönder.
En krisuppgörelse innebar att man med statliga ingrepp höjde priserna på både jordbruksprodukter och arbetskraft. Det senare genom en kraftig ökning av ersättningen till de arbetslösa som gick i statligt reservarbete. Med hårda nypor och i samförstånd med Skånebrodern Per Albin Hansson drev han igenom uppgörelsen mot sin partiledares vilja.
Från och med 1930-talet inordnades Lantbrukskooperationen i det svenska förhandlingssystemet och Bondeförbundets kohandel med socialdemokratin gjordes av Bramstorp och efterträdaren Gunnar Hedlund till en slags politisk institution.
Och trots att landsbygdens avfolkning accelererade så lyckades Bondeförbundet (från 1957 omdöpt till Centerpartiet) spela en långt större politisk roll än man gjorde i rörelsens ungdom då bönderna var många och Sverige agrart. Man gjorde det inte bara genom att samregera med andra partier utan också genom att rida på trender i samhället som decentralisering, miljötänkande och kärnkraftsmotstånd.
Det är här som dagens Center framstår som en gåta. För säga vad man vill, trendkänslig är den inte.
När finanskris och klimatkris slår till förordar den oinskränkt marknadsekonomi, beundrar Stureplansbratsens livsstil och kräver limousine åt alla. När själva Moderaterna, åtminstone i ord, hyllar en svensk välfärdsmodell och erkänner fackets roll i samhället, så vill Centern slopa a-kassa och sjukpenning och fucka facket i all evighet.
Är det konstigt att den tappar sympatisörer?
Är det konstigt att Centerns andel av förstagångsväljarna enligt SCB:s undersökning i våras hamnar på cirka en procent medan Miljöpartiet närmar sig 20, alltså Centerns gamla toppnoteringar.
Nu kan man invända att nyliberalismen knappast behärskar Centern som helhet, för ute i landet driver centerpartister lokalpolitik på samma sätt som de alltid har gjort. Och det kan säkert vara sant. Men den nyliberala riktningen härskar bland de unga. De som gör sig redo att ta över ledningen i partiet. Annie Johansson, 27 år från Värnamo som står Stureplanscentern nära, lanseras numera som partiets nya stjärnskott och ämne till en blivande partiledare.
Kan Centern överleva genom ett tyst accepterande av två fraktioner, en till höger och en i mitten, cph och cpc? Knappast i längden. En alternativ möjlighet vore att fusionera med något annat parti. På Fälldins tid var ett samgående med Folkpartiet aktuellt, men idag lär inte Fp vara så intresserat. Rimligare då att slå ihop påsarna med någon annan som också riskerar att trilla ur riksdagen som Kristdemokraterna. Då skulle man både få en stabilare väljarbas och kunna skapa ett svenskt högerparti med den kombination av marknadstillbedjan, extremindividualism och värdekonservatism som är så gångbar på andra håll i världen, inte minst i USA. Förvisso skulle Kd-folkets frikyrkomoral vara en plågsam nagel i ögat på Stureplansfraktionen inom C, men lappkast har väl gjorts förr i det partiet. Och nyliberalismens frambrytning ju också om ideologins, moralismens och antisocialismens återkomst i partiet.
Ett tredje alternativ är att man anknyter till Bramstorp-traditionen fast i moderniserad skepnad. Att man inser att Sverige utanför storstäderna innehåller en betydligt bredare väljarbas än trakterna kring Stureplan. Att man riktar ett mycket starkare sökarljus på de regionala obalanser som blir tydligare för varje år och ställer kravet på att hela Sverige ska leva, sätter miljön i centrum igen och satsar på miljövänliga investeringar som en upprustning av järnvägsnätet.
I varje fall måste något göras för Centerns del. För fortsätter det så här får man snart avbeställa festbanketten inför hundraårsjubileet 2013, eftersom det då inte finns något parti kvar att fira.
Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist.
Boktips i ämnet:
Lotta Gröning, Axel Pehrsson-Bramstorp (Bonniers 2010). Lotta Gröning äreräddar bondepolitikern som uppfann den politiska kohandeln och ledde den tämligen utskrattade semesterregeringen 1936.
Publicerad i nr 5/2010.