Fjäsket för mitten
Ett spöke rör sig i den politiska offentligheten: mittenväljaren. Han bor i storstaden, gillar sänkt fastighetsskatt och rut-avdrag. Alla kritiker tystnar inför denna varelse, som har höga inkomster, medierna med sig och som, tyvärr, kan vinna valet, skriver Göran Greider i en analys.
Av Göran Greider
Illustration:
Kajsa Eldsten
Ett spöke vandrar genom den svenska valrörelsen: Mittenväljarens spöke. Men i motsats till det kommunistiska spöke som en gång skrämde de besuttna har detta moderna spöke frambesvärjts för att skrämma de röda och till och med det gröna partiet i svensk politik. Det finns inte en kommentator på de stora borgerliga tidningarna – SvD, DN, Sydsvenskan, GP, Expressen, Dagens Industri med flera – som inte åberopar denna mittenväljare och gläder sig åt att åkallandet har effekt. För DN:s Henrik Brors, eller SvD:s Göran Eriksson är »mittenväljaren« kanske det centrala begreppet i svensk politik, ja, själva hjälten i det politiska dramat.
När skatter, rut-avdrag, fastighetsskatt eller betyg i skolan debatteras kastar det politiska kommentariatet sig på datorn för att utröna hur mittenväljarna ska ta emot beskeden. Och det finns väl knappast någonting som s-ordföranden Mona Sahlin är så rädd för som detta spöke. Oroar hon sig mer för hur mittenväljarna ska ta emot olika utspel kring skatter och välfärd än för hur de stora löntagargrupperna i LO och en stor del av TCO ska göra det? Alltför ofta känns det så. För medan äldre tiders s-ordföranden, en Palme eller en Erlander, fruktade rörelsens medlemmar mer än något annat så har för den moderna socialdemokratin den mytiske mittenväljaren intagit den positionen.
Denne väljare framträder dock inte via några sociala rörelser, utan företrädesvis i medierna, i synnerhet via vissa intensivt debatterade sakfrågor. Tidigare var det framförallt fastighetsskatten som spelade den rollen, när den effektivt förde över blicken från landsortens villaägare och landets alla hyresgäster till några få och nästan alltid välbeställda husägare i storstadsregionerna. En välmående minoritet fick plötsligt universell moralisk status som lidande grupp. När skatten togs bort av Alliansen innebar det att berörda höginkomsttagare kunde kamma in tiotusentals kronor om året.
Förra våren och sommaren var äldreomsorgen på väg att axla rollen som vägröjare för mittenväljarens världsbild. I en omdebatterad rapport från SNS, Vi vill inte bli gamla – som äldreomsorgen ser ut idag, propagerades för att man som äldre måste få välja att betala litet mer och välja det äldreboende man vill ha. I rapporten talades det hela tiden om ett »vi«, ett vi som inte vill bli gammalt. Vad var det för vi? I skriften kom uteslutande medelklass och övre medelklass till tals – tjänstemän, verkställande direktörer, akademiker. De var rädda att på ålderdomen hamna i händerna på okunniga, ignoranta kommunalarbetare och naturligtvis skulle de vara beredda att betala mycket mer själva ur egen plånbok för att slippa det där och istället få tillbringa sina sista år bland sina likar. Inte en enda kommunalare kom till tals.
På senare år har rut-avdraget fått överta rollen som vägröjare för den skeva fördelningspolitik som göms i ordet mittenväljare. Våren 2010 fick vi således bevittna ett försök att på allvar lansera denna mittenväljare och hans eller hennes djupaste preferenser genom just den ideologiskt laddade sakfrågan. Den rödgröna oppositionen hade då bestämt sig för att, vid en eventuell valseger, avskaffa dessa skattesubventioner. Det utlöste en lavin av artiklar, där det hävdades att allt fler hushåll utnyttjade avdraget och att de rödgröna därmed hotade att tappa mittenväljarna. I spetsen för den statistiken gick arbetsgivarorganisationen inom den privata tjänstesektorn, Almega. När siffrorna efterhand granskades visade det sig dock att högst några få procent av hushållen utnyttjar detta pigavdrag och att de kommuner där det sker oftast är de absolut rikaste i landet: Danderyd, Täby och så vidare. Det som nyss diskuterats som en avgörande fråga som angick praktiskt taget gemene man i samhället skrumpnade för en tid ihop: ett särintresse lyste fram.
Själv varnade jag för hushållsnära medier, det vill säga för att de nyhetschefer som sociologiskt tillhör de övre tjänstemannaskikten här ogenerat driver sina intressen. Branschtidningen Resumé nappade på tankegången och gjorde en sökning hos Skatteverket för att kolla hur vanligt det är att just mediechefer gör dessa avdrag. Resumés undersökning, skrev tidningen, »visar att mer än en tredjedel av de ledande mediecheferna och kommentatorerna själva har gjort rut-avdrag.«
Det där var en talande undersökning, men den kommenterades nästan inte alls i medierna.
Luften gick tillfälligtvis ur försöket att låta mittenväljaren träda fram som en viktig väljargrupp i medierna, men det upphörde inte. Mitt i sommaren ropades det ut på DN:s förstasida: »Lyft för barnflickorna«. Att skaffa sig en barnflicka betecknades nu som en ny trend och ett par intervjuades om hur befriade de blivit sedan de gjort det. Båda makarna har »bra marknadsföringsjobb« och de bor i »en stor sekelskifteslägenhet på Östermalm«, upplyses det om i artikeln. På samma uppslag berättar en entusiastisk 34-årig vd att många i bekantskapskretsen tar med sig sina barnflickor på semestern, för att på så sätt få litet kvalitetstid.
Plötsligt smakade denne mittenväljare onekligen övre medelklass och ingenting annat, ja, gruppen mittenväljare smalnade av och det som DN-journalisten såg som en trend omfattade i realiteten inte många: Till och med i toppkommunerna utnyttjar över 95 procent av hushållen inte pigavdraget.
Så vem är denne mytiske mittenväljare? Var bor han eller hon? Hur ska själva ordet förstås?
Vill du läsa resten av artikeln?
Köp senaste numret av Ordfront magasin här!
Teckna en prenumeration så får du Ordfront magasin direkt i brevlådan!
Göran Greider är författare, debattör och chefredaktör på Dala-Demokraten. Hans senaste bok är Det måste finnas en väg ut ur det här samhället (Ordfront 2010).
Publicerad i nr 5/2010.