Israeler för fred
För tio år sedan kollapsade den israeliska fredsrörelsen. Vad hände sedan? Carl-Michael Edenborg har mött den andra vågens fredsaktivister: besvikna, avskydda, radikala.
Av Carl-Michael Edenborg
»Jag kan bara inte sitta still och göra ingenting.«
Fotografen och aktivisten Schachaf Polakow är kortvuxen, skäggig och allvarlig. Vi träffas på ett av de få ställen i Tel Aviv där det inte står en vakt utanför som granskar alla kunder. Cafét ligger i ett fashionabelt kvarter nära Dizengoff-torget, där de flesta av fredsdemonstrationerna brukar samlas. Efter vårt möte följer jag med och tittar på en manifestation för ett hundratal israeliska ungdomar som vägrat göra militärtjänst.
Polakow har turnerat runt världen för att finansiera arbetet, han har hört varenda fråga jag ställer många gånger. Israeliska fredsarbetare är populära utomlands, där de i mångas ögon representerar en av de få goda krafterna i den pågående konflikten. Av andra betraktas de tvärtom som landsförrädare.
Varje fredag åker Schachaf och hans kamrater i organisationen Anarchists against the wall till den palestinska staden Bilin för att visa sin avsky mot ockupationen och sin solidaritet med de nödlidande invånarna. Varje fredag möts de av tårgas, batonger, gummikulor och attacker från rasande bosättare (eller kolonisatörer, som fredsaktivisterna kallar dem). Vid ett tillfälle träffades han av gummikulor och låg förlamad i en vecka.
Israel är ett land där konflikterna inte döljs, där motsättningarna löper härs och tvärs genom samhället, där den öppna aggressionen aldrig är långt borta. Flera av aktivisterna jag träffar drömmer om att emigrera. Inna Michaeli i Coalition of Women for peace berättar varför:
– Det är svårt att förbli en kärleksfull och omhändertagande människa i det här samhället.
Den israeliska arméns offensiv mot Gazaremsan den 27 december 2008 skapade löpsedlar världen över. Den gråtande palestinska modern eller den stenkastande tonårspojken och de tungt beväpnade israeliska soldaterna är typiska bilder i medielandskapet.
Vi serveras i första hand en bild av fattiga, lidande, palestinska offer och en monolitisk, aggressiv israelisk militärstat. Undantagsvis, i andra hand, får vi palestinska terrorister och israeliska hjältar som försvarar sitt hemland.
Dessa stereotyper saknar inte all verklighetsförankring, men de är groteskt förenklade. Vad som ofta saknas i rapporteringen från konflikten är skildringar av det konfliktfyllda israeliska samhället självt och det motstånd som lever där.
Under några veckor hösten 2009 befann jag mig på plats och träffade en rad aktivister från olika grupper i den israeliska fredsrörelsen. Här är deras berättelser.
När den andra intifadan bröt ut år 2000, hade den fredsrörelse som varit stark i Israel från slutet av 1970-talet och framåt – främst organisationen Peace now! – tappat kraft och inlemmats i det politiska etablissemanget. En blandning av löftesrika politiska händelser och en serie katastrofala misslyckanden hade tömt aktivisterna och grupperna på energi: mordet på Yitzhak Rabin 1995, Benjamin Netanyahus valseger 1996, Oslosamtalens sammanbrott, Sharons valseger, andra intifadan och Hamas maktövertagande i Gaza.
För en som inte var med själv är det svårt att föreställa sig skräcken och paranoian i Israel när bomberna började brisera. Det smällde ofta, ofta inom hörhåll, vänner eller släktingar dödades och skadades. Varje dag när jag promenerar utmed den fina stranden på väg mot mitt hostel i Gamla Jaffa i Tel Aviv går jag förbi det fortfarande övergivna Delfinariet, där en självmordsbombare den 1 juni 2001 dödade 21 tonåringar och skadade 132.
Att i det läget aktivera sig i vad som betraktades som landsförrädiskt samarbete med palestinier mot den israeliska statens ockupation kan inte ha varit lätt.
Jag träffar konstnären och aktivisten Ronen Eidelman, en av grundarna av rörelsen Anarchists against the wall, i hans lägenhet i södra Tel Aviv. Han tvinnar sitt skägg och svävar sällan på orden:
– Jag hörde Delfinariesmällen från min lägenhet. Det är klart att jag var rädd. Men min spontana reaktion var inte hat utan: Vad driver människor att göra så här? Vad är det för fruktansvärda upplevelser som kan göra dem så desperata att de spränger sig själva? Hur behandlas de egentligen av mitt land?
Edelmans historia är ganska typisk. I slutet på 1990-talet pluggade han konst och var engagerad i miljörörelsen. Han var kritisk mot den nyliberala världsordningen och reste till World social forum i Prag och träffade andra vänsteraktivister.
Väl hemma igen blev frågor om ockupation och militär repression mer akuta än ekologi och identitetspolitik. Så var det för många 20–25-åringar kring 2000: de kom från gayrörelsen, feminismen eller miljörörelsen, med alla sina olika erfarenheter av aktivism. De övergick till att bygga upp en ny israelisk fredsrörelse.
Med sig hade de en radikalare, mer systemkritisk ideologi och andra kampformer. Edelman visar mig en del av trycksakerna han var med och tog fram under de första åren. De är konstnärliga, roliga och provocerande:
– Vi samlade in vittnesmål från soldater som var med i det andra Libanonkriget och spred dem i en tidskrift som gick ut i 20 000 exemplar. Vi arrangerade happenings och demonstrationer. Till att börja med var aktiviteterna spontana och impulsiva, sedan blev de mer organiserade.
Nuförtiden består gruppens arbete främst av direkta aktioner i närheten av muren: ett bygge som enligt aktivisterna jag talar med inte stoppar några självmordsbombare utan bara syftar till segregation. Varje fredag åker medlemmarna från Tel Aviv till den palestinska staden Bilin och demonstrerar mot ockupationen. Varje gång möts de av poliser och bosättare. De blir beskjutna med tårgas och gummikulor. De arresteras. Israelerna behandlas hyfsat, medan palestinierna får rejält med stryk.
Den mest berömda händelsen i den andra vågens israeliska fredsrörelse är tillkomsten av de så kallade »Refuseniks«. Den 1 januari 2002 signerade 51 reservofficerare och soldater det berömda »Combatant’s letter«, där de sade sig vägra »strida på andra sidan 1967 års gränser med syftet att dominera, driva bort, svälta ut och förnedra ett helt folk.«
Den 24 september 2003 skrev 27 reserv- och expiloter, inklusive en före detta brigadgeneral, under ett »Pilot’s letter« där de riktade våldsam kritik mot angreppen på den palestinska civilbefolkningen och andra illegala militära aktioner och sade sig vägra delta. Fler brev följde. Effekten var mycket stor på det politiska etablissemanget och den israeliska allmänheten.
I ett genommilitariserat samhälle som det israeliska där armén är närvarande i människors liv från vaggan till graven och där en mycket stor del av statsbudgeten går till militären, är det dramatiskt när några av dessa hjältar plötsligt sätter ner foten och protesterar mot övergrepp och olagligheter.
Refuseniks för numera en tynande tillvaro. Arvet från dem har istället tagits över av andra grupper, bland annat New Profile, Breaking the Silence och Combatants for Peace. Den senare startades av personer som uteslutits ur Refuseniks eftersom de inte var tillräckligt sionistiska och ville samarbeta med palestinier.
Jag träffar en av medlemmarna i Combatants for Peace, Orr Tomer, i hans lägenhet i en förort i västra Jerusalem. Han är i 30-årsåldern, arbetar som läkare i Tel Aviv och är en lågmäld och eftertänksam person. Liksom så många andra gjorde han sin fleråriga militärtjänst och for därefter på en lång utlandsresa. Han hade ingen lust att återvända till Israel, men hade inget val. Väl hemma möttes han av kaoset efter den kortslutna fredsprocessen och av andra intifadans raseri.
Tomer berättar att han växte upp med en far som varit aktiv i den äldre fredsrörelsen men som tappat hoppet och tillbringade kvällarna med att bittert svära framför teven. De värsta minnena från hans uppväxt är de förfärliga dagarna då den dåvarande premiärministern Yitzhak Rabin mördades 1995 och då den israeliska högern vann valet året efter.
2003 följde han med en vän och några andra före detta soldater som hade börjat träffa palestinier inne på Västbanken:
– Jag var livrädd. Jag hade aldrig förut rest obeväpnad på ockuperat territorium. Alla mina vänner varnade mig. Men väl där möttes vi av vänlighet och vinkande barn. Mötet ägde rum i ett konferensrum i ett hotell. Det var ett tiotal israeliska före detta soldater och ungefär lika många palestinska före detta fångar, som lärt sig hebreiska i fängelset. Alla fick i tur och ordning berätta sina historier, om sitt lidande, sina trauman, sina rädslor, sina fördomar, sin längtan. Det var helt otroligt, omvälvande.
De döpte sin grupp till Combatants for peace, allt fler anslöt sig, mötena mångfaldigades men följde samma upplägg. Syftet är att angripa fördomar och misstänksamhet och visa att individerna i de båda grupperna har mycket mer gemensamt än de tror.
Jag frågar Tomer om han tror att den här sortens möten skulle kunna vara en del av lösningen på Israel-Palestina-konflikten, och han nickar.
– De skulle kunna utvecklas vidare till något i stil med en sydafrikansk sanningskommission som går ut på att komma ur hämndkarusellen genom att förstå och försonas snarare än att fokusera på skuld och bestraffning.
Han lägger emellertid till att mötena inte alltid är problemfria. De ojämna maktrelationerna spelar in: de betydligt rikare, privilegierade israelerna finner sig ibland rabbla »förlåt, förlåt« hela kvällar i sträck till palestinierna. Och i andra aktivisters ögon är inte Combatants helt rumsrena: den sionistiska vänstern gillar inte att de samarbetar med palestinier, den anarkistiska vänstern gillar inte att gruppen har en militär prägel.
De israeliska fredsaktivisterna tillhör två åldersgrupper. Antingen är de i 25–30-årsåldern eller också pensionärer. Tiden däremellan går åt till familj och karriär. Den 78-åriga Dorothy Naor i gruppen New Profile tillhör den senare sorten och tar emot mig i sitt hus i en förort norr om Tel Aviv.
Innan vi slår oss ned i trädgården bland de feta katterna, hälsar jag på hennes make. Han kom som ung sionist till Israel redan i slutet av 1930-talet, och slogs i inte mindre än tre krig. För honom var det en större omställning att erkänna ockupationen och Israels brott än för henne; hela hans identitet ifrågasattes.
Dorothy Naor berättar om New Profile:
– Vi protesterar mot militariseringen av Israel. Armén har en alldeles för stor makt över det dagliga livet här. Det räcker att se på våra politiker: i stort sett allihop är generaler. Vi informerar om militariseringens baksidor och ger stöd och råd till ungdomar som inte vill göra militärtjänst.
Detta är en mycket kontroversiell verksamhet, och gruppen har åtalats för statsfientlighet och uppvigling men utan att dömas. Den spröda, livfulla Dorothy tar mig några dagar senare med på en bilutflykt till den beryktade bosättningen Ariel, en spjutspets långt inne på ockuperat territorium vars college nyligen bisarrt nog gavs status av universitet. Vi åker på en motorväg som är förbjuden för palestinier och vars skyltar endast visar vägen till bosättningarna, inte till de palestinska städerna och byarna.
Ordet »vänster« är i Israel synonymt med fredsrörelsen, vilket innebär att du kan vara nyliberal och vänster här. Ordet »fred« handlade ursprungligen om relationen till grannländerna, men numera om att ockupationen ska upphöra. Fredsrörelsen är alltså inte i första hand en pacifistisk rörelse.
En viktig del av detta fredsarbete handlar om solidaritet: om att hjälpa palestinska bönder att skörda och skydda dem mot attackerande kolonisatörer, att ställa upp med juridisk rådgivning eller transportera mediciner till behövande. Gruppen Ta’ayush (»samexistens«) startade hösten 2000 och arbetar mot ockupationen och diskrimineringen genom konkret samarbete med palestinier.
– Varje lördag åker vi iväg till Hebron för att hjälpa palestinska bönder. Militär och polis är alltid på plats och försöker hindra oss att komma fram. De vet alltid när vi ska komma: de har tydligen informanter bland oss. Jag har blivit arresterad otaliga gånger, men eftersom jag är jude och israel blir jag snabbt utsläppt, det är värre för palestinierna och de arabiska israelerna, säger David Shulman.
Jag träffar denna Ta’ayush-aktivist, som dessutom är en av världens mest framträdande hinduloger, i hans hem i bostadsområdet German Colony i Jerusalem. Ursprungligen är han från USA, och han har beskrivit sin aktivism i boken Dark hope: working for peace in Israel and Palestine (2007).
Jag har lite svårt att föreställa mig denne vänlige professor släpas iväg av poliser och beskjutas med tårgas och gummikulor. Han säger dock att det inte är soldaterna och poliserna som skrämmer honom:
– Värst är bosättarna. Det är klart att de flesta av dem är normala människor som har valt att bosätta sig på ockuperat territorium för att det är billigt och förmånligt. Men bland dem finns kanske 5–10 000 personer som är rena psykopater. Jag kan bara förklara deras beteende på det sättet: de är sinnessjuka. Och de är livsfarliga.
Rädslan för extremisterna inom bosättarrörelsen är gemensam för många av de aktivister jag pratar med. Alla har erfarenhet av verbalt och fysiskt våld från deras sida:
– Förrädare! Hoppas dina föräldrar dör av en självmordsbombare! Arabhoror!
Bara några kvarter från David Shulmans lägenhet bor Hannah Barag, en av organisatörerna i gruppen Machsom Watch, vars huvudsakliga verksamhet består i att utpostera observatörer vid checkpoints för att dokumentera trakasserier och övergrepp. Nuförtiden är många checkpoints i Israel delvis privatiserade: Barag säger att de som är för dumma eller farliga för att få vara kvar i armén anställs som vakter med rätt att döda dem vid dessa.
Som en effekt av president Obamas påtryckningar har Israel tagit bort många av sina checkpoints på ockuperat territorium; därför har Machsom Watch istället börjat arbeta med att hjälpa palestinier som hamnat på de beryktade »svarta listorna« som innehåller namn på personer som inte får passera gränsen. Barag ger mig många bisarra exempel på vilka småsaker som kan få en person att hamna där och vilka svåra följder det kan få.
Hon berättar att hon genom sitt arbete i gruppen kommit att lära känna många höga militärer och politiker, som hon kan ringa och påverka.
– Det är mycket egendomligt att möta de här männen, säger hon. Jag brukar alltid inleda mina sammanträden med att säga att jag är motståndare till ockupationen och till militariseringen av det israeliska samhället. Men de är mycket intresserade av min information om soldater som misskött sig och andra incidenter.
Det faktum att Machsom Watch samarbetar med armén på det här sättet väcker en del misstänksamhet inom andra delar av fredsrörelsen: ytterligare en punkt där aktivisterna kritiserar varandra.
I likhet med New Profile och flera andra fredsgrupper har Machsom Watch endast kvinnliga medlemmar.
– Det är egentligen inte för att vi är feminister. Det beror på att de israeliska männen är så insnärjda i ockupationsapparaten genom sina militära nätverk. Samhället är en sorts frimureri av manliga kontakter, karriärer och lojaliteter.
Vi sätter oss i hennes bil och åker till Betlehems checkpoint. Hon förklarar att det bor tiotusentals israeler i området, men att mycket få av dem har bemödat sig om att själva se hur det faktiskt ser ut.
Checkpointen ligger i ett avsnitt av den höga muren. De palestinska gästarbetarna, kanske ett eller ett par tusen om dagen, skyndar sig igenom. Deras handavtryck registreras i en biometrisk läsare. Därefter vandrar de genom betongmurarna och genom en lång korridor som ser ut som en stålbur ner till sin stad.
Denna checkpoint gör ett otäckt intryck. Hannah berättar att det är de palestinska gästarbetarna själva som byggt muren. På taket en stor skylt: »Jerusalem – Bethlehem – love and peace«. Och vid checkpointen sitter turistreklam för Tel Avivs stränder; hånfullt.
Aktivisterna jag träffar har stora likheter med varandra. Statsvetaren Tamar Shermann sammanfattar den israeliska fredsrörelsens sociala bas i sin nyutkomna The Israeli Peace Movement: A Shattered Dream med orden: »ashkenazi [judar med centraleuropeiskt ursprung], utbildade, urbana, sekulära och ekonomiskt välmående personer.«
Det finns förstås undantag, men i stort sett är aktivisterna bara representativa för en av »Israels fem stammar«: ashkenazi, ortodoxa, nordafrikanska judar, arabiska israeler och de ryska 1990-talsimmigranterna.
Ett annat gemensamt drag är att deras föräldrar ofta är motståndare till ockupationen men har blivit mer och mer uppgivna. Känslan av besvikelse är ett återkommande tema i intervjuerna och handlar inte bara om föräldrar. Många vittnar om ett »uppvaknande«, ett ödesdigert ögonblick i livet då de plötsligt känner att de blivit hjärntvättade av det israeliska samhället, indoktrinerade av skolan, medierna och armén till att delta i en illegal ockupation och repression.
Inna Michaeli från Coalition for Women for Peace berättar:
– Jag gick i israelisk skola i tio år. Under hela tiden fick jag inte höra något om ockupationen. Först när jag i 17-årsåldern tog kontakt med en grupp homosexuella, fick jag lära mig om den verkliga historien. Alla i Israel är hjärntvättade. Det dröjde också innan jag förstod att israeliska staten inte uppmuntrade mina ryska judiska föräldrar att emigrera 1992 av godhet, man utnyttjade dem för att förbättra demografin.
De unga är besvikna på sina föräldrar, yngre författare är besvikna på de äldre, sionister är besvikna på sionismen, israeler på Israel. Denna besvikelse är en stark drivkraft till att aktivera sig mot ockupationen. Det är ett radikalt beslut eftersom det leder till anklagelser om landsförräderi och antisemitism.
Flera av dem jag talar med berättar om vänner som försvunnit och om nödvändigheten att undvika att tala om politik under familjehögtider. När jag frågar om deras umgänge, svarar i stort sett allihop att de bara umgås med likasinnade, i en sorts social bubbla. Därigenom undviker de att utsättas för aggressioner.
Den risken är annars stor och reell. I Sverige ser vi då och då gatustrider mellan kravallpoliser och ungdomar från extrema politiska rörelser. I Israel blir varje vecka professorer, pensionärer och medelklassungdomar slagna, utsatta för tårgas och arresterade för att de demonstrerar fredligt mot ockupationen. Bosättare söker upp aktivister hemma och dödshotar dem. Flera av dem jag intervjuar är övertygade om att den interna underrättelsetjänsten Shabak avlyssnar telefoner, läser e-post, placerar informatörer inom grupperna: Hur skulle annars deras aktioner alltid vara kända i förväg av polisen? När jag frågar hur de hanterar detta, svarar de att de helt enkelt väljer att »inte ha några hemligheter«.
Vad är det då som driver dem att utsätta sig för våldet och låta sig stämplas som förrädare och »självhatande judar«? De svarar att de inte står ut med att vara delaktiga i ockupationen och dess övergrepp.
– Varje lördag som jag inte har tid att åka ut i territorierna och hjälpa till med jordbruket och försvara de palestinska bönderna mot bosättarnas våld plågas jag av skuldkänslor. Det spelar ingen roll att jag tillhör den lilla minoritet av israelerna som faktiskt är engagerad. Jag känner ändå att jag gör alldeles för lite, säger David Shulman.
Enligt filosofen Slavoj Zizek är den israeliska staten ovanlig för att dess »founding violence« ligger i öppen dager. Han menar att alla nationer vilar på ett ursprungligt våld, någonstans i det förflutna är det stöld, bortdrivning och mord som utgör deras fundament. Men i Israels fall är detta fundament inte dolt. 1948 års fördrivningar, det som palestinierna kallar »den stora katastrofen«, och 1967 års ockupation är närvarande i varje ögonblick, även hos människor som inte var födda då.
En av de för en svensk mest påfallande egenskaperna i den israeliska livsstilen är öppen aggressivitet. Människor bråkar rakt på, de skäller varandra för nazister och antisemiter från höger till vänster. Det är motsatsen till konfliktskyggt. Kanske hänger denna utåtagerande impuls ihop med ett förtryckt och halvt utrotat folks vilja att vägra låta sig utsättas för övergrepp igen, även om Israel nuförtiden knappast är ett offer, trots den officiella retoriken.
Jag kan inte låta bli att tänka att det i den israeliska aggressiviteten, i muren, i vakttornen, i de ständiga trakasserierna, i dyrkandet av den våldsamme soldaten, döljer sig en skuldkänsla. Du behöver inte vara Sigmund Freud för att se att en förnekad skuldkänsla kan ta sig uttryck i utåtriktad aggressivitet. Anfall är bästa försvar. Men försvaret är i det här fallet riktat mot den egna smärtan.
Kanske har Orr Tomer rätt när han föreslår att berättande och försoning är den rätta vägen att gå för två samhällen som enligt Hannah Barag är som »två dårar inspärrade i samma rum«.
Den gemensamma idén i hela den israeliska fredsrörelsen är att få ett slut på ockupationen: ett slut på illegala bosättningar, ett slut på trakasserier och våld mot palestinier och upprättandet av ett rättssamhälle för alla. Denna övergripande vision delar fredsaktivisterna med större delen av världen som bekymrat betraktar den explosiva och smittsamma situationen i det lilla landet öster om Medelhavet.
Men under denna konsensus finns åtskilliga skillnader.
Det kan handla om vänster–höger-konflikten i dess i våra ögon mer vanliga form: fördelningspolitik, sociala skyddsnät, fri eller reglerad marknad. Delar av fredsrörelsen har en stark samhörighet med rörelsen för global rättvisa, med ekonomisk demokrati, ekologi och klasskamp på programmet, medan andra ser ockupationen som en fristående politisk fråga.
Stora delar av fredsrörelsen accepterar bara kvinnliga medlemmar, ibland av feministiska skäl, ibland av pragmatiska. Delar är starkt progressiva i hbt-frågor, andra ytterst traditionella.
Då och då bränner intervjuerna till av intern kritik. Någon av fredsrörelsens grupper utpekas som allt för sionistisk, någon som allt för militariserad, någon som allt för vänsterextrem.
Men den punkt som avslöjar de mest brännande skillnaderna är synen på det framtida Israel. Traditionellt har fredsrörelsen i Israel varit sionistisk. Man vill ha ett säkert hem för världens alla judar, som förföljts och utrotats på plats efter plats och i epok efter epok; detta innefattar en idé om Israel som en judisk stat. För den sionistiska fredsrörelsen är ockupationen en katastrof eftersom den hela tiden hotar den judiska staten.
Armén påstår att den skapar säkerhet genom sina murar, checkpoints och trakasserier. Bosättarna påstår att de skapar säkerhet genom att bygga en buffertzon mellan Israel och palestinierna. Men enligt fredsaktivisterna skapar de bara ökade spänningar.
Som Dorothy Naor uttrycker det:
– Israel har blivit den farligaste platsen i världen för judar att befinna sig på. Vi dör som flugor här. Nästan vilket annat land på jorden är säkrare för oss. Och det är landets eget fel.
För en sionistisk fredsaktivist är det självklart med en tvåstatslösning: de ockuperade territorierna bör återlämnas, i vissa fall kvittade mot andra delar av landet, Jerusalem bör bli en internationell zon, och en palestinsk stat bör erkännas och respekteras.
Efter den breda fredsrörelsens kollaps kring 2000 radikaliserades emellertid stora delar av fredsrörelsen. Flera av dem jag möter förespråkar numera en enstatslösning. Uttrycket »antisionist« används allt oftare utan pejorativ laddning. Allt fler, från liberaler till socialister, förordar ett sekulärt, etniskt mångfaldigt Israel (eller Palestina).
Bokförläggaren Yair Or sammanfattar, vi sitter på en uteservering medan ösregnet hamrar på taket och åskan mullrar över Tel Aviv:
– Jag skulle inte ha några problem med ett sekulärt Israel med en palestinsk premiärminister så länge judarnas säkerhet och rättigheter som minoritet garanteras.
Och Ronen Eidelman från Anarchists Against the Wall kompletterar hans tanke:
– Vi har redan en enstatslösning. Israels regim och armé kontrollerar hela territoriet. Det är redan en enda stat och har varit det länge. Bara det att palestinierna är rättslösa och förtryckta.
Jag träffar den berömda Haaretz-journalisten Gideon Levy i hans lägenhet i norra Tel Aviv. Denne livfulle man är för många själva symbolen för det israeliska motståndet mot ockupationen och kritiken av dess missförhållanden. Han berättar att han de senaste åren blivit mer radikal och nuförtiden i princip kan säga vad han vill. Men anledningen är inte att samhället är mer öppet för andra åsikter, utan att ingen bryr sig längre.
Levy kallas ibland »postsionist« och kritiserar tanken på ett etniskt rent Israel. Han vill se ett sekulariserat, liberalt samhälle. När jag frågar honom om enstatslösningen är han ändå skeptisk:
– Det är bara en liten, extrem grupp som förespråkar den, utan något som helst stöd hos allmänheten: 70 procent av israelerna och 70 procent av palestinierna vill se ett slut på ockupationen, ett återvändande till 1967 års gränser och en tvåstatslösning. Skulle det bli en enstatslösning skulle Israel bli ett fullskaligt apartheid-samhälle. Då skulle palestinierna ännu mer än nu bli en andra klassens medborgare, för de sociala skillnaderna är för stora från början.
Trots den inbördes kritiken mellan grupperna och trots de ofta påfallande skillnaderna i politiska och sociala värderingar, fungerar samordningen och solidariteten påfallande bra. Märkligt nog tycks de förenas av två dystra känslor: förnedring och hopplöshet. Hannah Barag rycker på axlarna och sammanfattar:
– I stort sett alla här hatar oss, det vi gör och det vi står för. Vi betraktas som landsförrädare och självhatande judar. Samtidigt får vi nästan ingen uppmärksamhet i inhemska medier.
En av få som menar att deras verksamhet ändå haft en stor betydelse är Ronen Eidelman från Anarchists against the wall:
– Visserligen är aktivisterna en liten, extrem klick, kanske max 2 000 personer i hela landet. Men kring dem finns ett större nätverk av halvaktiva. Och dessa i sin tur påverkar stora delar av samhället. Idéerna sprider sig. Utan våra insatser under 2000 och 2001 tror jag till exempel inte att Refuseniks hade tagit steget.
Även Tamar Hermann, i boken The Israeli Peace Movement, menar att fredsrörelsen har haft inflytande. Inte bara den gången den dåvarande israeliska premiärministern Menachem Begin for till Dayton 1978 med det färska minnet av hur 100 000 israeler demonstrerat för fred. Hon menar att fredsrörelsen, trots att den ofta har missat chansen, har påverkat hela samhällsatmosfären. Att 70 procent av israelerna numera vill ha en tvåstatslösning grundad på 1967 års gränser, till exempel, menar hon delvis är en följd av den envisa aktivismen.
Ändå dominerar den uppgivna känslan bland aktivisterna själva. Få av dem jag talar med tror att deras insatser har någon större betydelse: de är för få, de får för lite uppmärksamhet och genomslag. Denna uppgivenhet innebär också att de knappt ägnar någon energi alls åt att etablera kontakt med israeliska politiker och göra lobbyingarbete riktat mot parlamentet, till skillnad från bosättarnas organisationer, som är ytterst skickliga på att påverka.
De flesta säger också att de inte har något hopp alls, men att det inte spelar någon roll: det är inte hoppet som är drivkraften. Ingen av dem tror att någon lösning kan komma inifrån Israel självt. Det är bara utländsk inblandning som kan påverka staten att ändra politiken.
David Shulman tror att en impuls kan komma inifrån det palestinska samhället:
– Jag hoppas på ett nytt palestinskt ledarskap. Om en ledare av Ghandis typ kunde träda fram på Västbanken skulle läget vara helt annorlunda.
De flesta andra pekar på den övriga västvärlden. Gideon Levy förtydligar att det i princip bara handlar om USA:
– Vad skulle det spela för roll om några EU-länder, eller hela EU, skulle bojkotta Israel? Det är bara USA som räknas. Det är bara därifrån den verkliga förändringen skulle kunna komma. Det skulle räcka om de bara hotade att ta bort allt ekonomiskt och militärt stöd så skulle Israel avsluta ockupationen på en gång.
Två saker har gjort aktivisterna försiktigt optimistiska när det gäller USA: dels Obamas presidentskap med nya tongångar, dels och kanske ännu mer den nystartade judiska organisationen J-Street som arbetar med allmänheten, medierna och kongressen för att gynna upprättandet av en fredlig tvåstatslösning.
Den starka övertygelsen att det bara är utländsk inblandning och påtryckning som kan påverka ockupationsapparaten gör att många av grupperna lägger mycket energi på föreläsningsturnéer och kontakter med utländska medier och organisationer. Stora delar av deras finansiering kommer från utlandet, vilket ibland har ställt till problem. När det visade sig att organisationen Breaking the Silence (som offentliggör soldaters vittnesbörd) fick pengar från England, Holland och Spanien protesterade den israeliska regimen på diplomatisk väg eftersom man såg det som en otillåten inblandning i sin inrikespolitik.
Förutom viljan att sprida fredsrörelsens idéer och få utländska krafter att agera mot ockupationen, drivs många av aktivisterna också av en enkel ambition: »Jag vill visa att inte alla israeler är fascister«, säger Dorothy Naor.
Den ständigt föränderliga mångfalden av aktivistgrupper som uppstår och försvinner, överlappar och hamnar i gräl, hyllar olika mål och medel gör att den israeliska fredsrörelsen är en paradoxal hybrid som kan vara svår att förhålla sig till. Stundvis tänker jag att den skulle behöva en rejäl dos leninism: det saknas en vilja att ta makten.
Ett undantag var när en mängd av Tel Avivs fredsaktivister hösten 2008 samlades i en gemensam kampanj för att få den unge, radikale politikern Dov Khenin från Hadash-partiet vald till borgmästare. Han fick 35 procent av rösterna, ett nog så starkt resultat för någon från ett judiskt-arabiskt parti på vänsterkanten.
En känslig punkt i alla intervjuerna är frågan om det palestinska samhället, om behandlingen av kvinnor, morden på homosexuella, om Hamas och våld. Det är tydligt att de israeliska fredsaktivisterna inte gillar sådana frågor. De slingrar sig.
David Shulman tror att det beror på aktivisternas känsla av att vara så privilegierade, att leva i lyxiga, uppvärmda hus med gott om vatten, att det inte är deras sak att moralisera över fattiga och nödlidande människors beslut. Men hänvisar också till det konkreta samarbetet och vänskapen med palestinier: de är människor, de är vänner, de vill leva sina liv precis som du och jag.
Denna och andra svårigheter och motsättningar behöver inte försvaga en rörelse. Fredsaktivismen i Israel är full av mångfald och tar sin utgångspunkt i den enkla viljan att inte vilja vara delaktig i något orättfärdigt. Men de är inte NGO:er, utan antisystemiska rörelser. Hannah Barag sammanfattar:
– Jag är inte ute efter att hjälpa palestinier, jag försöker förändra systemet. Inte så att jag inte hyser medlidande och inte vill hjälpa till, men det är inte det yttersta ändamålet. Syftet är att göra slut på ockupationen själv.
Carl-Michael Edenborg är bokförläggare och idéhistoriker.
Research: Omri Grinberg
Bilderna är tagna av fotografer verksamma inom Anarchists against the wall. De lägger regelbundet ut nya bilder på www.flickr.com/ph