Maria Küchen
Maria Küchen, född 1961, är kritikerrosad poet och prosaist samt kulturjournalist, redaktör och litteraturkritiker i bland annat Expressen och Amelia. I mars 2009 kom Gamarna ut (i pocket mars 2010). Det är Maria Küchens fjärde deckare. Tidigare har hon utkommit på Ordfront med Lycklig hora (2000) och Att skriva börjar här (2007, första gången utgiven 1997). Hon har även skrivit en av texterna i Lyckliga slut.
Intervju med Maria Küchen
Yrke: Författare
Intressen: Läsa, skriva, gå omkring, kommunicera, vara ifred med träden.
Favoritläsning just nu: Drabbad av Åsa Linderbords roman Mig äger ingen och Robert Fisks reportagebok Det stora kriget för mänskligheten.
Dold talang: Eh ... Räknas matlagning?
Gått på skrivarkurs?
Jadå, Skapande Svenska vid Uppsala universitet i början av 80-talet. Jag ser det som ett slags förvänd merit att jag blev underkänd i poesimomentet på grund av skolk.
Maria Küchen har utkommit med ett antal böcker sedan debuten 1989 med diktsamlingen Hos ljusmålaren
Hotell Kosmos (1990), dikter
Pennan i hjärtat! (1992), prosa
Drömlös (1993), dikter
Jordens sång till månen (1995), prosa
Eldsaga (1996), prosa
Om grundämnen (1998), dikter
De försvunnas namn (2001), dikter
De behövande (2002), prosa
De heliga (2006), prosa
Välkommen till hjärtespalten (1997), fackbok
Att skriva börjar här (1997), fackbok
Lycklig hora (2000), prosa
Sång till en fjäril (2000), prosa
Vem vänder sig Att skriva börjar här till?
Den vänder sig till alla som skriver och vill ta sitt eget skrivande vidare – antingen du nu tänker bli poet, romanförfattare, journalist, copywriter, filmare eller världens mest lästa bloggare. Dessutom tror jag att alla som läser böcker, eller umgås med det skriva ordet på annat sätt, kan få ut något av boken. Även den som inte har planer på att börja skriva själv. Många skrivande människor delar ju med sig så öppenhjärtligt av sina kunskaper: Arne Dahl/Jan Arnald, Sara Stridsberg, Jens Assur, Pernilla Ahlsén, Ulf Eriksson, Carl-Johan Vallgren, John Ajvide Lindqvist ... Man behöver inte vara författarämne själv för att tycka att deras tankar är intressanta.
Vad är viktigast att tänka på för en blivande författare?
Du måste följa din egen stjärna. Det finns spekulativa framgångskoncept som kan verka frestande effektiva, och som kanske är det på kort sikt. Men, som Arne Dahl påpekar, inte ens rent kommersiellt är det bra att tänka kommersiellt. Och personligen blir jag liksom de flesta skrivande proffs bara trött av wannabes som hänger runt mig i tron att de kan lyckas som författare enbart genom att knyta rätt kontakter. De flesta skrivande som lyckas, oavsett genre, har det gemensamt att de gör något de verkligen gillar och tror på. Och de gör det på sitt eget sätt. Använd dina egna kunskaper, ditt eget språk, din egen lust, undersök din egen inre och yttre värld. Det är varken svårare eller lättare än så. Och våga leka!
Allt fler vill skriva. Varför tror du?
Rent krasst finns det stora pengar i böcker idag. Jag tror ärligt talat att många vill börja skriva för att de vill bli rika. Andra drömmer om bekräftelse genom berömmelse och lovsång från kritiker. Men de riktigt hållbara skälen att skriva är de gamla vanliga: Man skriver för att förstå sig själv och världen, för att språket är en spännande plats, för att kommunicera, för att sanningen måste fram. De skrivande som drivs av dessa krafter blir också allt fler. Fler och fler tror sig om rätten att använda det skrivna ordet, antingen vi nu vill förändra världen eller »bara« leka i språket.
Kan du rekommendera något särskilt knep eller inspiration som finns i boken?
Allt är intressant. Det är det bästa – det enda! – generella tipset jag har. En författare tycker att allt är intressant. Tycker du inte det, då får du öva dig på att börja tycka det. Annars kan du inte utvecklas. På ett mer konkret plan gillar jag Jens Assurs redan klassiska sågning i boken av den där sortens narcissistiska intervjujournalistik som är vanlig i rockpress, och bland självförälskade skrivande journalistnybörjare. De blir så imponerade av att överhuvudtaget vara ute på uppdrag att de glömmer allt annat; i stället för att fokusera på den intervjuade, handlar texten in absurdum om skribenten. Om hur skribenten känner sig idag och vilket hippt fik skribenten sitter på och så vidare, »och jag som läsare känner bara, alltså, jag struntar i hur din latte smakar, kom till saken!«
Det är inte en lärobok står det i förordet. Lärobok för författarskap, det kanske inte går?
Nej. det går kort och gott inte. Inspirationsbok går däremot utmärkt, inklusive väldigt konkret inspiration.
Ska alla börja skriva?
Nej. Jag tycker inte man ska börja skriva om man inte absolut måste. Jag tror att nästan alla som skriver bra – från sköra poeter till skjutjärnsreportrar – har den saken gemensam: De skriver för att de måste.
Marianne Steinsaphir