Nr1/12 Vredens triumf
Det kokar, det skälls, det vrålas. Högern är arg. Jättearg. Samtidigt som den segrar. Vad är detta vredens debattklimat, frågar sig Jan-Erik Pettersson.
av Jan-Erik Pettersson
Varför är alla så förbannade? På allt. Allt utom det de borde vara förbannade på. »Vrede sveper över USA«, skrev ekonomen och nobelpristagaren Paul Krugman i New York Review of Books förra hösten. Inte så konstigt med tanke på den ekonomiska krisen och inkomstklyftorna. (NYT, 19.9 2010)
Det här är förfärliga tider för många männi-skor. Fattigdomen har ökat dramatiskt; miljoner människor har mist sina hem. Unga får inga jobb; arbetslösa som är över femtio fruktar att de aldrig mer får ett arbete. Men om du vill hitta verklig vrede – av den sort som får människor att jämföra president Obama med Hitler eller anklaga honom för landsförräderi – så finns den inte bland dessa verkligt drabbade amerikaner. Man finner den i stället hos de mycket privilegierade, bland människor som inte behöver oroa sig för att förlora sina jobb, sina hem eller sin sjukförsäkring, men som är ursinniga, ursinniga över blotta tanken på att betala måttligt höjda skatter.
Krugmans artikel »The Angry Rich« pekar på en paradox. I en tid av växande orättvisor är det inte de fattiga som ropar ut sin bitterhet med högst röst utan de rika. Det är inte vänstern som är argast utan högern. Tea party-rörelsen är, enligt både andras och sin egen uppfattning, mad as hell. Den före detta republikanska stjärnan Michele Bachmann presenterades av nyhetsmagasinet Newsweek som »The queen of rage« (Newsweek, augusti 2011).
Man undrar förstås vad dessa välbärgade, oftast kristna och pålitligt konservativa människor är så arga över. Det tycks vara många olika saker. Skatter, sociala bidrag, statlig styrning, ogudaktighet, felaktiga åsikter, svart president, fattiga som inte kan sköta sig. Kanske måste man till slut inse att raseriet inte alltid är ett raseri över något speciellt utan lika mycket en ilska för ilskans egen skull. Och för att ilska tycks vara det bästa sättet att väcka uppmärksamhet i den tid som är vår.
Den aggressivitet som driver personer som Rush Limbaugh, Bill O’Reilly, Michele Bachmann, Newt Gingrich och Sarah Palin antas vara ett typiskt amerikanskt fenomen. I Sverige har vi få motsvarigheter med samma breda genomslag rent politiskt. Men grogrunden finns, känsloläget finns; också hos oss. Det kokar i medierna, det skummar i kulturlivet. Det sjuder i djupen. Det viner och brakar i medierna, där de två vanligaste verben numera är såga och rasa.
Människor vill hota, spotta, slå, förakta. Så varför skulle de inte få det? Vi lever väl i ett fritt samhälle?
Förr hade man åsikter, nu har man attityd. Förr tog man strid mot orättvisor, nu är man arg för egen del. För att man vill göra ett statement eller markera revir i konkurrenskampen, kanske. Eller för att man har ångest för att förlora i denna kamp. För att de underbara löftena sviker; karriären går i stå, aktiekurserna förblir slaka, den nyinköpta villan har fuktskador och tioåringen missar i hockeyn fast han har fucking öppet mål.
Såklart att man blir förbannad då.
2011 var året då vi fick lära oss innebörden av ordet näthat. Det var den nya tiden som hade kommit med interaktivitet, frän debatt och nya röster. Men visst, den brutala tonen var obehaglig. Å andra sidan hade ju framstående mediepersoner gjort karriär genom elaka påhopp till höger och vänster. Så varför skulle inte också allmänheten få vara lite elak?
Men efter ett tag började de etablerade medierna känna att de närde ett monster vid sin barm när de proklamerade allmänhetens fria åkning i nätupplagornas kommentarsfält. Var kom allt detta obehagliga ifrån; rasismen, muslimhatet, kvinnohatet? Snart såg sig tidningarna tvungna att begränsa yttranderätten genom inloggning, förhandskontroll eller helt enkelt stänga av kommentarsfunktionen.
Men bloggar och diskussionsgrupper kunde de inte styra.
Att de olika nätforumen hade blivit tummelplatser för sverigedemokratiska sympatisörer var uppenbart. Men aggressiviteten på nätet pekade också mot något annat; ett nytt känsloläge, en ideologisk förskjutning. När Dagens Nyheter intervjuar näthataren Lemasive (DN 1.11 2011) säger han att det värsta han vet är när någon skriver något sorgligt, till exempel beklagar sig över ett förlorat arbete, »då går han till attack omedelbart.«
Det han hatar är således folk som visar svaghet och söker stöd hos andra.
Människan är en ensam varg och befinner sig i krig eller åtminstone i bitter konkurrenskamp med sina medmänniskor. I ett sådant samhälle måste man beväpna sig med aggressivitet i ord och attityder.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!