Klimatet efter Köpenhamn
Radikalisering efter besvikelsen.
Av Johan Berggren och Caroline Matsson
Efterklok är oftast lätt att vara, men med Klimatkonferensen i Köpenhamn vette tusan. Nu är det efteråt, och hur klok är man?
Vad hände egentligen?
Meningarna går isär, beskyllningar haglar.
Vi vet att världens mäktigaste politiker var där. Och vi vet att hittills har inte ett gram växthusgas mindre släppts ut med anledning av något som hände i Köpenhamn. Vi vet att alla åkte hem före jul, men att konferensen egentligen tog helt slut den 2 februari: då först hade länderna skrivit på mötets slutdokument: »The Copenhagen Accord«. 55 länder, däribland EU-länderna, USA, Japan, Kina, Indien och Brasilien, lovar i det minskade utsläpp. Dock sammanlagt inte tillräckligt för att stoppa den globala uppvärmningen. Löftena kan se fina ut, men de flesta är upprepningar av löften utfästa innan Köpenhamnsmötet, och flera är försvagningar av tidigare löften.
Detta skär sig enormt mot både de flestas förväntningar och politikernas känslomättade tal på klimatkonferensen. Köpenhamns resultat: svagare löften?
Ska vi vara besvikna på resultatet? Eller på att vi ens väntade oss annat? Fanns det fog för att vänta sig stora internationella överenskommelser av tyngd? Nej, menar många. Köpenhamn var en station på vägen. Att ge en annan bild var vilseledande.
Så antingen är makthavarna maktlösa, eller falskspelande. Eller så är processen mot ett globalt klimatavtal så komplicerad att ingen riktigt begriper sig på den. Eller troligtvis: allt ovanstående. Plus att många makthavare faktiskt också inser problemens tyngd.
Idag är Köpenhamns gator sedan länge tomma på aktivister och extrainkallade poliser och påkostade utställningar. De 45 000 delegaterna, observatörerna och journalisterna hemresta, jippot är över. För närvarande observatörer och journalister var det ibland enklare att följa förhandlingarna hemifrån än från inne på förhandlingsområdet. Men idag har den förvirrade nyhetshetsen avlösts av ett småputtrande analyserande bland tankesmedjor, institut och organisationer. De två återkommande punkterna: Vad hände egentligen i Köpenhamn? Och: Vad händer nu?
Vi vet att EU, anförda av ordförandelandet Sverige, klagade på G77, de fattigaste länderna. Dessa ska ha lagt krokben genom att åbäka om formalia. Bland andra förra miljöministern Lena Sommestad (s) ger motsatt bild: Sverige och Danmark försökte kortsluta processen genom en sorts kupp, som skulle ge ett tvingande dokument på EU-gynnsamma villkor, och en massa goodwill till sittande svenska och danska regeringar.
Att EU försökte få igenom ett dokument »snabbvägen« genom bara de mäktigaste länderna, är sant. Odemokratiskt eller ambitiöst? Kanske både och. Samt orealistiskt. För att »kuppen« skulle ha lyckats krävdes dels att de svagare länderna skulle låta sig ledas vid nosen. Dels att Kina och USA av någon anledning helt skulle byta spår. Att skylla på de svaga länderna är genomskinligt. De ville helt rimligt vara med i beslutsprocessen, samt få ekonomisk hjälp från Norr.
Mer korrekt kanske att skylla på det maktfullkomliga Kina, som blåvägrade att ta ansvar, som såg varje omnämnande av någons exakta nedskärningar som ett hot mot sina intressen. Kina som bromskloss är en version som för övrigt, till många i klimatrörelsens besvikelse, själve Mark Lynas håller med om. Klimatförfattaren satt vid maktborden som Maldivernas officiella rådgivare. (Ö-staten kämpar förtvivlat och förgäves för att behålla någon landyta.) Men Kina är fortfarande en långt mindre utsläppare per capita än EU och USA, och historiskt är Väst den stora boven. Dessutom är Kina, Indiens och Brasiliens krav på att få växa svåra att neka från länder som är långt rikare, men också vill fortsätta sin tillväxt.
Martin Kohr på tankesmedjan South Centre menar att handlingsförlamningen beror på att förtroendet mellan Syd och Nord bara blir sämre och att EU omöjliggjorde en överenskommelse genom att överge Kyoto. Och USA uppfyllde alla farhågor: Obama kom sent, gjorde upp med de starka tillväxarna i Syd (Kina, Indien, Brasilien) om en svag linje. Sedan berättade han detta för EU och åkte hem.
EU:s »kuppförsök« kan ses som ambition och iver. Men globala problem kräver globala lösningar och då är FN det vi har – det kan man inte bara hoppa över. Men visst måste något göras. Annars bara ökar risken för fortsatt polarisering tills vi når ett WTO-liknande läge, med ständigt kraschande förhandlingar.
Köpenhamn visar att fel skötta kan toppmöten försämra läget: ställda öga mot öga börjar inte statschefer samarbeta automatiskt, snarare kopplar det nationella konkurrenstänkandet in ännu hårdare och man agerar inte rationellt ur ett globalt perspektiv.
Den globala klimatrörelsen är i lätt chock efter Köpenhamn. Nu omvärderas inställningar och metoder. En radikalisering är på gång. De övergripande tankarna är idag att man fokuserat för mycket på att komma överens, och haft övertro på lobbying och samarbete med den officiella makten. Den nödvändiga radikaliteten har kompromissats.
Nu höjs röster för folkbildning, massvärvning och aktioner. Klimatskribenten George Monbiot avslutade ett folkmöte på det alternativa Klimaforum i Köpenhamn med att uppmana till militant aktivism. Och fler aktioner planeras idag runtom i världen, även Sverige. Kolkraftverk och flygplatser kommer att ockuperas. Aktivisterna räknar med ökat stöd från en allmänhet trött på politikernas slapphet. Handfasta projekt kommer att lanseras av länder, städer, grupper och individer. Och klimatet betraktas mindre som ett miljöproblem, och mer som ett systemproblem. Köpenhamn gav många insikten att lösningen på klimatförändringarna inte kan nås utan klimaträttvisa.
Krav på åtgärder för att rädda klimatet kommer allt mer länkas till kritik av den eviga ekonomiska tillväxten, ryggraden i varje statsbudget från Stockholm till New Delhi. Tankemodellen: Fossila bränslen orsakar växthuseffekten – 90 procent av mänsklighetens energi kommer från fossila bränslen – all ekonomisk tillväxt grundar sig i energianvändningstillväxt – användningen av fossila bränslen måste minska snabbt – inga tillräckligt stora alternativ finns – energianvändningen måste minska – den ekonomiska tillväxten måste också då (tyvärr) minska, blir allt tydligare för allt flera. Den tillväxt som ändå kan ske, måste ske för dem som behöver den mest, först och främst för den sjättedel av mänskligheten som svälter.
Detta är helt omstörtande för hur man tänker samhälleligt. »Knapphet« införs i nationalekonomin efter cirka 200 år av tro på obegränsad, evig tillväxt: Ska någon få mer, måste någon annan använda mindre. Absoluta krav på delande blir följden, vilket skrämmer marknadsliberaler till fradgande förnekande. Vi ser också en något tragikomisk andravåg av motstånd mot klimatförändringsåtgärder. Klimatfrågan bäddar alltså idag för delvis nya, och långt skarpare ideologiska motsättningar än vi sett i Väst de senaste 20–30 åren.
Köpenhamnsmötet gav mest stora ord och spring i korridorer. Det betyder inte att politikerna inte känner problemens tyngd. Opinionen för ordentliga åtgärder kan troligtvis bara bli starkare allt eftersom klimatförändringarna börjar märkas. Enligt The Guardian tror källor med insikt i det diplomatiska toppspelet att ett starkare, globalt, bindande utsläppsdokument kan komma att bli verklighet redan i år.
Viljan finns. Mexico är nästa »toppmötesplats«. Dessa kanske inte är mirakeltillfällen, även om de utmålas som det. Snarare pusselbitar i en lång och svårgripbar process som bara måste utmynna i en global överenskommelse av hittills oöverträffade dimensioner.
En intressant bifråga är om Reinfeldts misslyckade försök att kuppa »sin« pusselbit – ärligt eller cyniskt – kommer att spela någon roll i årets valrörelse?
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
Caroline Matsson arbetar med MR-dagarna på Ordfront.