Mellanösterns vattendelare
Text: Emma Härdmark
Foto: Emma Härdmark och Andreas Utterström
Världens mest medieprivilegierade konflikt handlar inte bara om politik och religion. En av de bortglömda orsakerna till striderna mellan israeler och palestinier är – vattnet.
Det är varmt, torrt och dammigt. I den sydligaste delen av Västbanken breder magra kullar ut sig åt alla håll. Endast fläckar med gulnat gräs och några få olivträd bryter den sönderbrända monotonin.
Här ligger byn Imneizil, hem för 600 palestinier. Husen är enkla, flata stenar envist staplade på varandra. I det lilla huset högst upp på kullen bor byäldsten, Mosalam Salameh Ehrezat. Han tar emot i det enda rummet, sönerna rullar ut mattor och lägger broderade dynor längs väggarna. Genom det öppna fönstret drar en dallrande vind, det luktar påtagligt av get.
Ett barnbarn bjuder på sött myntaté och mannen med det vita skägget slår sig ner på en kudde.
Byn Imneizil har inte alltid funnits där. Den är årsbarn med staten Israel. Mosalam Salameh Ehrezat och hans släktingar fördrevs hit 1948. Och Israel fortsätter att prägla hans vardag. Sedan många år tillbaka är det vattnet som orsakar hans största problem.
Imneizil får inte tillstånd att koppla in sig på något vattennätverk. Här finns heller ingen brunn. Inte ens i närheten. Under vintern klarar familjerna sig genom att samla regnvatten i plåtbehållare. Men mellan maj och oktober, då temperaturen ofta når över fyrtio grader, finns inget naturligt vatten. Tidigare hämtade byborna vatten i cisterner några hundra meter söderut, men det går inte längre. Barriären mellan Västbanken och Israel, här i form av ett stängsel, drogs mellan byn och vattnet. Och det är ingen slump.
I dag är livlinan en gammal traktor. Med den åker Mosalam Salameh Ehrezat hela vägen till Yatta, några mil norrut, för att fylla på den rostiga vattentankern som kopplats på som ett släp.
Men det är både tidsödande och dyrt. Han, liksom andra palestinier, får inte längre färdas på vägarna i området. Där får bara israeliska bosättare åka. Mosalam Salameh Ehrezat tvingas i stället ta långa omvägar.
– Det innebär en stor risk varje gång jag åker iväg eftersom jag betraktas som illegal. Jag får åka tidigt på morgonen och kommer hem först sent på kvällen, säger han irriterat.
Priset för de 3,5 kubikmeter vatten som tankern rymmer blir motsvarande närmare 500 kronor.
Familjerna lever på sin boskap. De säljer en yoghurtliknande produkt de tillverkar av getmjölken. Men ekonomin är kärv och ibland har de inte råd med vatten.
– Det är alltid värst nu på somrarna. Det sitter törstiga barn här i rummet, säger Mosalam Salameh Ehrezat och slår ut med handen mot barnbarnen som knäpptysta lyssnar.
Han går ut på gårdsplanen, i skuggan av ett av de sällsynta träden ligger två kameler.
Precis som på så många andra håll på Västbanken är kontrasterna här konkreta.
På promenadavstånd därifrån, men lika otillgängligt som vore det en annan planet, reser sig regelbundna husfasader och röda tegeltak. Och grönska. En israelisk bosättning.
Där finns både lummiga trädgårdar med blomsterrabatter och svalkande swimmingpooler. Den gamle mannen suckar.
– Så länge staten Israel finns, finns det inget hopp om att det ska kunna bli bättre här, säger han.
Även om det inte vore en halvsekel lång konflikt mellan israeler och palestinier skulle hela regionen ändå ha mycket dåliga naturliga förutsättningar att försörja de drygt tio miljoner invånarna med vatten.
WHO, FN:s världshälsoorganisation, har slagit fast att tillgången på vatten inte får understiga 100 kubikmeter per person och år. I Sverige har vi omkring 20 000 kubik var. I Israel ligger motsvarande siffra på knappt 300 – och i de palestinska områdena är siffran 80.
Tillgången på färskvatten minskar stadigt, samtidigt ökar befolkningen. Det gör att situationen blir värre för varje dag som går.
Det dricksvatten som finns har huvudsakligen två olika ursprung: Gennesarets sjö i norra Israel och så kallade akvifärer. Det sistnämnda är stora underjordiska system av sprickor och porösa bergarter, vatten som inte bryr sig om de politiska gränserna vid ytan.
Vem som ska få tillgång till det grundvattnet är därför en mycket komplicerad historia.
Ett talande exempel är situationen i den nordvästra delen av Palestina. Där flödar det underjordiska vattnet från det höglänta Västbanken in mot Israel. Om den palestinska sidan pumpar upp vatten påverkar det alltså vattenmängden som kan nås från den israeliska sidan.
I den akvifären, som är den i särklass vattenrikaste och har vatten av bäst kvalitet, får palestinierna inga bygglov för att borra brunnar – trots att vattnet finns under deras fötter.
Men i den östra akvifären är det lättare att få tillstånd för att borra. Problemet är att den ligger betydligt djupare, 1 000 meter ner i berggrunden, vilket gör brunnarna avsevärt dyrare. Dessutom är vattnet av lägre kvalitet och har redan börjat sina.
I den infekterade regionen är frågan om vem som egentligen har laglig rätt till vilket vatten brännande aktuell. Den palestinska paraplyorganisationen PLO har en särskild supportenhet för förhandlingar om just vattenrättigheter.
Shaddad Attili, chef för gruppen, ser sliten ut. På bara ett par år har långa nätter och hopplösa framtidsutsikter dränerat även hans ansikte. Han tänder en ny cigarett på den halvrökta och suckar. Röken slingrar sig mot taket.
– Det lilla vatten som finns måste vi hitta ett sätt att dela på, ett sätt som alla fem länderna i Jordandalen kan ge sitt godkännande till.
Förutom Israel och Palestina handlar det om Jordanien, Syrien och Libanon.
– Men det mesta av vattnet i Jordanfloden har Israel låtit leda i väg via The National Water Carrier, en stor pipeline, för att förse israelerna med dricksvatten. Någon gemensam överenskommelse som styr deras rätt att göra det finns inte.
Det som formellt styr vattenrättigheterna och avloppsfrågorna i området är artikel 40 ur det andra Osloavtalet från 1995. Det är egentligen ett tillfälligt avtal som var tänkt att gälla i fem år, men någon ny överenskommelse har inte träffats.
I den så kallade Joint Water Committee, med representanter för båda sidor, ska diskussionerna och förhandlingarna ske. Men idag kan läget utan överdrift beskrivas som låst.
– Vi närmar oss en mycket allvarlig kris. Särskilt för de 1,5 miljoner människor som finns i Gaza. Där är dricksvattnet gult, förorenat och luktar illa, säger Shaddad Attili.
Han uppskattar att omkring 60 procent av alla sjukdomar i Gaza är direkt eller indirekt vattenrelaterade.
På flera håll har saltvatten börjat tränga in i grundvattnet. Det kan ta generationer att återställa den ursprungliga balansen.
– Det skulle behövas närmare etthundratio miljoner kubikmeter färskt vatten idag för att kunna rädda den akviferen, säger han.
I Gaza är också problemen med avlopp omfattande. Många anläggningar är av undermålig kvalitet. I mars 2007 brast en damm och en avloppstsunami sköljde över byn Um-Al Nasir. Fem personer omkom och 3 000 tvingades flytta.
Irritationen över den låsta förhandlingssituationen är uppenbar.
– Först har Israel bundit våra händer, sen våra fötter och sen säger de att vi inte gör vårt jobb, säger han och tänder ännu en cigarett.
Svårigheterna att komma överens handlar inte bara om olika ståndpunkter. Skillnaden i förhandlingsteknik gör inte saken lättare. En PLO-konsult, med insyn i vattenförhandlingarna, berättar vad som utspelade sig före en förhandling.
– Den israeliska delegationen hade läst på i veckor och anordnat rollspel för att förbereda sig inför mötet. De stod där i konferensrummet i Tel Aviv och sprättade upp nya specialrapporter de låtit ta fram, säger konsulten.
Samtidigt var den palestinska delegationen på väg till mötet i en bil. När det var mindre än en timmes körning kvar frågade den ena palestiniern:
– Vad var det vi skulle prata om idag?
Hans kollega svarade:
– Det minns jag inte, men vi bestämmer något längs vägen.
Konsulten himlar med ögonen och sammanfattar läget på den palestinska sidan:
– Ibland är det lika rörigt som en jäkla arabisk marknad.
Några detaljer från dessa möten vill vattenchefen Baruch Nagar i Tel Aviv inte avslöja. Han är ansvarig för den enhet inom israeliska vattenmyndigheten som sköter kontakterna med motparten.
Baruch Nagar tar emot på sitt långsmala kontorsrum i Tel Aviv och berättar att stämningen, trots det politiska avståndet, alltid är mycket hjärtlig när han träffar Fadel Kawash som är vice chef för den palestinska vattenmyndigheten.
– Det är kindpussar och omfamningar. Vi kommer bra överens.
Men officiellt sker inga möten. Sedan Hamas vann det senaste palestinska valet har Israel brutit alla samarbeten med palestinierna.
Men Baruch Nagar har fått ett specialtillstånd för att samtalen ska kunna fortsätta.
Baruch Nagar berättar inte utan stolthet att Israel på fem år har lyckats halvera vattenanvändningen i jordbruket. Huvudsakligen genom att återanvända vatten.
– Vi uppmanar palestinierna att göra samma sak i norra delen av Västbanken. Men det gillar de inte. Varför vet jag inte, för i det här fallet finns finansiering.
Ett annat sätt att få fram mer vatten i den torra regionen är att avsalta havsvatten, en metod som har blivit allt vanligare. Men det är dyrt. Baruch Nagar menar dock att priset numera är överkomligt. En kubikmeter vatten kostar i dag drygt tre kronor.
Precis norr om Gazaremsan, i staden Ashkelon vid Medelhavet, finns världens största avsaltningsanläggning. Den producerar 100 miljoner kubikmeter dricksvatten om året.
Målet är att landet år 2010 ska ha sex avsaltningsanläggningar som tillsammans ska kunna leverera 400 miljoner kubikmeter vatten.
Ett laddat trätoämne i vattenkonflikten är om palestinierna också ska ge sig in i avsaltningsbusinessen. Enligt Baruch Nagar vore det bäst om palestinierna investerade i en egen anläggning. En sådan skulle kunna ligga i Hadera, längre norrut längs kusten.
Han menar att det är en ödesfråga.
– Om Haderaverket inte byggs, går det inte att komma vidare i den låsta situationen, säger han.
Men palestinierna vägrar. De tycker att agerandet skulle vara bakvänt och vill istället ha tillgång till det naturliga grundvatten som finns på Västbanken.
Någonting som de båda sidorna däremot är överens om är att det konkreta arbetet i vattenkommittén inte fungerar. Inte ens innan Israel bröt kontakten.
På sitt välbevakade kontor i Ramallah får Fadel Kawash frågan om hur han ser på de strandade förhandlingarna. Det får honom att tända på alla cylindrar.
– Vilka då förhandlingar, säger han ilsket och höjer rösten ytterligare innan han fortsätter.
– Vad ska vi förhandla om? De har ju tömt alla akvifärer. Det finns inget vatten kvar.
Fadel Kawash, liksom Baruch Nagar, konstaterar krasst att utan att lösa vattenfrågan kommer det inte att gå att få till en varaktig fred.
Men hur det ska gå till har de ingen gemensam uppfattning om, trots den goda stämning som sägs råda när de möts öga mot öga.
På det luftkonditionerade kontoret i Tel Aviv menar Baruch Nagar att det är palestinierna som inte accepterar vattenavtalet.
– Jag antar att Fadel Kawash skyller på oss och säger att vi inte uppfyller överenskommelsen. Men vi är redo att samarbeta för att lösa problemen. Ibland känns det däremot som om palestinierna måste bevara sin position som underdog.
Den barriär som byggs mellan Israel och Västbanken uppförs inte längs den överenskomna gränsdragningen från 1967, den så kallade gröna linjen. Barriären slingrar sig istället längs långa sträckor in på palestinskt territorium.
Kritiker menar att barriärens dragning har styrts av vattentillgången, att israelerna på så sätt har kapat åt sig viktiga tillgångar. Det resonemanget gör Baruch Nagar mycket upprörd.
– Det där är skitsnack. Separationsbarriären finns enbart till av säkerhetsskäl, det är bara det som styr dragningen.
Men PLO-konsulten med insyn i förhandlingarna håller inte alls med.
Han berättar att han, via en israelisk kontakt, i smyg har tagit del av en karta över var grundvattnet går att borra upp. När han lade den ovanpå en karta över barriärens dragning var överensstämmelsen nästan hundraprocentig.
– Det är ytterligare ett bevis för israelernas långsiktiga strategi att befästa sin kontroll över Västbanken, menar konsulten.
det är inte bara bristen på rent vatten som hotar livet på Västbanken. Även hanteringen av det smutsiga avloppet utgör en direkt hälsofara. Det blir obehagligt uppenbart under en resa mellan södra och norra Västbanken.
Strax öster om Betlehem börjar de kala bergen. I en av dalgångarna, Wadi Al-Nar, rinner det oväntat en liten bäck genom det torra landskapet. Vattenfåran gör en skarp krök just där den passerar under den smala genomfartsväg som numera förbinder Västbankens två delar med varandra.
På avstånd i solnedgången ser det vackert ut, men på nära håll är bäcken gråbrun. Och den stinker så illa att den skapar kväljningar. Det luktar avlopp. Bajs och ruttna sopor. Mest bajs.
Och det är just vad det är. Wadi Al-Nar är en avloppsbäck och här forsar hushållsavfall, helt orenat, i riktning mot Döda havet.
En av dem som jobbar med dessa frågor är Basema Bashir. Hon är utbildad vatteningenjör och arbetar sedan fem år tillbaka som projektledare på Palestinian Hydrology Group i Ramallah. Det är en av de ledande palestinska icke-statliga organisationerna.
Verksamhetens fokus är att stärka de lokala samhällena, särskilt fattiga byar, för att de själva ska kunna ta hand om både avlopp och vattenförsörjning.
Ett tag blev det lite bättre, säger hon. Men så kom den andra intifadan. Med den ökade den israeliska närvaron på palestinsk mark.
– Vi pratar om 500–600 check points utspridda över hela Västbanken. De påverkar direkt människors tillgång till rent vatten och avlopp.
Det är det israeliska företaget Mekorot som äger i princip alla vattenledningarna och sköter distributionen. Även inne på Västbanken. Företagets prioriteringar sticker i ögonen på palestinierna.
– Mekorot stänger aldrig någonsin av vattnet för bosättarna, men för palestinska samhällen inträffar det ibland under flera veckor på sommaren. Det är ett kollektivt straff.
Basema Bashir slår ihop händerna, skakar på huvudet och låter handflatorna glida mot varandra i luften för att visa att det inte blir något kvar.
Hon suckar. Det frestar på att arbeta med vattenfrågor. Trots att framtidsutsikterna är dystra säger Basema Bashir att hon tänker fortsätta kämpa.
– Yani, well, vi måste tala om för omvärlden vad som händer här.
Trekvarts bussfärd österut från Jerusalem ligger Maale Adumim, en av de största israeliska bosättningarna.
Enligt en rapport från den israeliska fredsrörelsen Peace Now är 86,4 procent av bosättningen byggd på privat palestinsk mark.
Husen är förvillande lika och består av identiska stenbyggnader med röda tak. Gatorna är breda och räta. I rondeller och refuger finns vackra blomsterarrangemang. I centrum ligger en stor badanläggning där det aldrig råder brist på vatten.
– Folk tror att det är öken här i Maale Adumim. Men du ser ju själv att det inte är så, säger Avi Alkobi, föreståndare för badanläggningen.
Han slår ut med handen mot de intensivt gröna gräsmattorna som omger anläggningen. Det råder inget tvivel om att samtliga ytor är konstbevattnade: Där bosättningens område slutar tar också grönskan abrupt slut och torkan tar vid.
I närheten sitter Miri Brhom i en solstol och läser en veckotidning vid poolkanten.
– Jag gillar det här stället. På morgonen tränar jag ofta i gymmet eller cyklar en stund, men just nu är jag här med min son, säger hon och pekar mot en kille i tioårsåldern som flyter runt i utomhusbassängen.
Miri Brhom och hennes man driver ett snabbköp och var med och grundade Maale Adumim för drygt tjugo år sedan.
– Då var vi bara åtta familjer som bodde längs en enda gata, nu är vi 45 000 som bor här. Det är en hel stad.
Hon är påtagligt stolt över att ha varit med från början.
– För tjugo år sedan, när vi just flyttat hit, var det helt annorlunda. Första månaden hade vi varken el eller vatten, de hade inte dragit in ledningarna än. Tänk dig själv, en hel månad utan vatten.
Emma Härdmark är nyhetsreporter och blev intresserad av vattenfrågan i Mellanöstern när hon läste till berggrundsgeolog vid Uppsala universitet.
Andreas Utterström är frilansjournalist.