Ledare i OM nr 12/2007
Älska barnen, inte bilen
Av Johan Berggren
I en av Stings storvulna låtar går refrängen »I hope the russians love their children too«. Den går ut på att hotet om kärnvapenkrig kan stoppas ifall alla människor, även ryssar, älskar sina barn. Sting hoppas att de gör det.
Själv vet jag att svenskar älskar sina barn. Det märker jag på att de varje morgon kör sina barn hela vägen till skolan.
Det är en scen av idel kärlek. De sju parkeringsplatserna blir snabbt fulla av omsorgsfordon, och blockeras av dubbel- och trippelparkerade Fordar och Saabar. Mammor tvärbromsar rart, pappor rusar beskyddande sina motorer. Omtänksamma tutningar vallar barnen de sista 20 metrarna fram till skolporten, som de, hostande i avgaserna, vacklar på förtvinade ben.
Jag är dock inte så säker på att denna föräldrakärlek kommer stoppa vår tids stora hot, klimatförändringarna. Jag är inte ens säker på vad denna föräldrakärlek försöker åstadkomma. Kanske är det sådant där curlingföräldraskap. Nu vill jag bara inflika att om curlingförälder betyder en förälder som månar om sitt barn maximalt, då tycker jag att alla ska vara det.
Men låt oss säga att det betyder föräldrar som sned-månar om sina barn. Jag har en känsla av att allt snack om curlingföräldrar inte så mycket är irritation över att folk gör för mycket för sina egna barn, som frustration över att vi gör så lite för allas barn.
En sådan inställning manifesteras i trafikkaoset utanför skolorna, som ökar avgaserna, sinkar alla inblandade, bestjäl barnen på en chans till självständighet och motion, och utsätter dem för risken att bli påkörda. Bara för att alla bilföräldrar envisas med att tänka bort alla andra bilföräldrar och deras barn ur sin världsbild. Skit i andra och sköt dig själv passar med andra ord lika kasst som tumregel för föräldrakärlek som för samhällsbygge.
Ändå ger bilföräldrarnas beteende hopp. Någonstans handlar det ju om omtanke och kärlek. Det gäller att vi börjar fråga oss varför vi bara curlar för barnen med planeringshorisont guldfisk? Varför tänker vi bort allt som står i tidningar och FN-rapporter ur deras annars så väl utstakade framtid?
Kan vi bara höja blicken ett par centimeter, se lite längre ner längs gatan, till och med ut i världen, och lite längre fram i tiden, kan bilföräldrarnas kärlek komma att leda till diametralt motsatt beslut.
Istället för »hm, bäst jag skjutsar till skolan det är ju så kallt och så kan det finnas pedofiler« tänker de snart, snart (för det är bråttom) »äh, vi tar en prommis med ungen istället«. Och sedan åker de på tågsemester istället för charterflyg. Och jag också, för jag skulle behöva lite grupptryck här, precis som vi alla, för att dra ner på mina koldioxidutsläpp.
Det är inte kärleken till barnen som saknas, det fattade väl Sting också, det är modet och orken att bejaka den så mycket att den blir en kraft som kan bryta ner destruktiva vanor och gå emot illa fungerande system.
Massbilismen är en så pass korkad lösning när många människor ska färdas korta sträckor samtidigt att den borde vara historia redan. I storstäderna kan vi vinna det första stora slaget mot klimatförödarna. Vilket lyft det vore för folkhälsan, och vilken kick för självförtroendet i den fortsatta kampen för barnens framtida planet.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin