Röda stjärnan
Det borde vara guldläge för vänsterpartiet. Ändå stiger inte opinionssiffrorna. Är Josefin Brink räddaren i nöden? Den nyblivna riksdagsledamoten debatterar vasst, bloggar populärt och det var inte länge sedan hon knäskurade hotelltoaletter.
Text: Annika Hallman
Foto: Mandi Gavois
Pinnsmal och med kort blonderat hår sticker hon ut bland de andra, mer diskret klädda riksdagsledamöterna. I svartvitrandig kavaj, tighta blåjeans och högklackat intar Josefin Brink talarstolen. Trots att hon bara varit medlem i vänsterpartiet i fyra år, och riksdagledamot i knappt ett, har hon redan rykte om sig som driven talare och vass debattör:
– Att ha en tillfällig anställning innebär en ständig otrygghet och ett ständigt underläge … Man blir en räddare och fegare människa, en sådan som helst låter bli att ifrågasätta orimliga schemaläggningar, farliga arbetsmoment eller kränkande behandling på arbetsplatsen … Det är många med mig som har fått lära sig det den hårda vägen.
Sannerligen: medan moderaternas riksdagsledamöter brottas med historier om ifall de betalat vitt eller svart för städhjälp, har Josefin Brink själv arbetat som städerska.
Det är allmänpolitisk debatt i riksdagen i mitten av oktober och hon vänder sig till arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin. Hon kräver skärpta regler för visstidsanställningar och sågar regeringens förslag att dra in rätten att deltidsstämpla.
– Tycker arbetsmarknadsministern att det är rimligt att en person som har en fast anställning på 75 procent ska säga upp sig från den och flytta i väg för att ta ett vikariat på tre månader? frågar hon retoriskt.
För att bara ha jobbat drygt ett år som riksdagsledamot verkar hon varm i kläderna.
– Man vänjer sig, säger hon på pendeltåget mot Huddinge en vecka senare.
Josefin Brink ska ut och träffa folk; de lokala vänsterpartisterna har satt ihop ett digert dagsprogram: lunch med Vårdförbundet, Kommunal och Lärarförbundet, besök på arbetsförmedlingen, träff med studenter på Södertörns högskola – och så torgmöte förstås.
Hon ser elegant ut i sitt knallröda läppstift. De många tatueringarna, som hon ofta får frågor om av nyfikna journalister, döljer hon oftast numera under långa ärmar.
– Att tala inför studenter gör mig nervös. Jag är ju ingen akademiker. Men att träffa facket och arbetsförmedlingen är helt okej.
Så sitter hon i arbetsmarknadsutskottet också. Och fick en rivstart förra hösten när hon valdes in i riksdagen – »borgarna vände ju upp och ned på allt«.
– En politisk sekreterare som jobbat här i 15 år sa att han aldrig varit med om ett år där det har hänt så mycket inom arbetsmarknadspolitiken, säger hon. De politiska ställningstagandena var inte svåra, men att snabbt sätta sig in i alla detaljer och regelverk, det var ganska chockartat.
Josefin Brink är 38 år och uppvuxen i Alingsås (»jag lämnade stan så fort det gick och flyttade till Göteborg«). De senaste tio åren har hon arbetat som journalist, bland annat på DN, Bang och Aftonbladet, och så har hon varit pressekreterare hos Claes Borgström på Jämo. Innan det tog hon några enstaka kurser på universitetet och gick ett år på folkhögskola, Skurups journalistlinje, »det var mer min grej, konkret och praktiskt«.
Och mer? Hotellstäderska och servitris, långtidsarbetslös.
Varför blev du politiker?
– Jag tycker inte att det var ett stort steg egentligen. Jag har länge varit politiskt engagerad och utbildade mig till journalist för att belysa samhällsproblem. Men det var inte tillräckligt tillfredsställande. Som redaktör på Bang satt jag ofta i olika debatter, men efter ett tag kändes det ganska meningslöst. Ska man åstadkomma någon förändring måste man organisera sig och arbeta systematiskt tillsammans med andra.
2003 gick hon med i vänsterpartiet. Det var ingen tillfällighet.
– Jag känner ett starkt engagemang i frågor som rör social utsatthet och feminism. Det här att man måste få en möjlighet att komma tillbaka om man har misslyckats. Det är saker som berör mig personligen. Jag har själv haft en ganska strulig period i mitt liv som jag tog mig ur tack vare att vi trots allt haft en hyfsat välfungerande välfärd.
2006 valdes hon in i riksdagen. Det var overkligt i början, att plötsligt få en massa brev där det stod Riksdagsledamot. Hon kunde inte sova på natten innan hon skulle debattera i kammaren första gången.
– Jag väckte min sambo och sa: Nej, jag skiter i det här, det går inte. Tänk om jag snubblar, börjar dregla, skämmer ut mig och gör fel? Men det är väl så med allt som man aldrig har gjort förut. Sedan blir det normalt.
På plattformen i Huddinge tar Örjan Svedberg emot i blå anorak med en röd stjärna på bröstet. Han är politisk sekreterare på halvtid i Huddinges vänsterparti. På väg till lunchrestaurangen briefar han Josefin Brink om läget i kommunen. Att den förra socialdemokratiska majoriteten lämnade över 140 miljoner kronor i överskott till borgarna vid maktskiftet förra hösten, pengar som nu går till skattesänkningar. Suck. Och om Huddingepartiet som nästan enbart driver frågan om »orättvisa gatukostnader« för villaägarna, och Drevvikenpartiet som kräver en folkomröstning för en delning av kommunen, men som tycker att bara invånarna i de delar som kan komma att knoppas av från Huddinge ska ha rösträtt. Suck igen.
Vid ett bord på lunchrestaurangen »News«:
– Det är hemskt att det har blivit en pengagrej att vara med i facket, säger Pirjo Palonen från Kommunals styrelse i södra länet i Stockholm, när hon och de andra fackliga representanterna har bänkat sig runt Josefin Brink.
– När avgiften till a-kassan höjdes efter årsskiftet började medlemsraset, fortsätter Pirjo Palonen. Kommunal har tappat tusentals medlemmar i Sverige sen dess.
Och vilka är konsekvenserna? Josefin Brink har förklarat att vänsterpartiet vill samarbeta mer med fackliga organisationer framöver och därför vill veta vad de tycker är viktigt. Marianne Kock, ordförande i Vårdförbundet Karolinska Huddinge universitetssjukhus, säger att hon och andra fackligt aktiva har fått svårare att fortlöpande få utbilda sig i arbetsmiljöfrågor, det finns mindre pengar till sånt nu.
– Därmed blir det väl färre skyddsombud på arbetsplatserna? fyller Josefin Brink i.
Hon påminner om att 350 000 har lämnat a-kassan sedan januari för att de inte längre har råd att vara med. Om det blir obligatoriskt att vara med i a-kassan, som arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har flaggat för, kommer folk i stället att lämna facket, tror hon:
– Det är moderaternas nya strategi. De slår medvetet sönder de solidariska strukturerna i samhället, urholkar a-kassan och sjukförsäkringen, försämrar anställningstryggheten, äter sig in i offentlig sektor genom att privatisera och gör det dyrare att vara med i facket. Vi är på väg mot en total avveckling av den generella välfärden. Men de säger det inte rätt ut. Det gör det svårare för oss motståndare, vi måste hela tiden förklara vad det är regeringen gör. Jag önskar att fackföreningarna och vi själva kan politisera de här frågorna.
Runt bordet nämns Trondheimsmodellen i Norge, där LO i stället för att bara stödja ett parti gick ut och frågade sina medlemmar vilka krav som var viktigast för dem, och sedan drev de kraven i valrörelsen. Ett arbete som ledde till att det blev vänsterstyre i Trondheim för första gången på 14 år.
– Vänsterpartiet måste bli ett rörelseparti igen, som finns i människors vardag, förklarar Josefin Brink när vi möts igen dagen därpå i hennes arbetsrum i riksdagen.
De senaste åren har präglats av för många inre maktkamper i partiet och mycket tid förra hösten gick åt till att sörja det dåliga valresultatet, berättar hon. Vänsterpartiet fick 5,85 procent av rösterna då och förlorade en tredjedel av sina väljare från 2002. Och trots att det numera finns ett stort folkligt missnöje med alliansens politik stiger inte opinionssiffrorna för partiet. Det är socialdemokraternas stöd som växer.
– Det handlar väl om att vi inte har varit tillräckligt tydliga i att presentera en alternativ politik, svarar Josefin Brink.
Därför är det nu tydlighet som gäller. Och att markera både mot miljöpartiet och socialdemokraterna. I höstens skuggbudget, som Josefin Brink har varit med och tagit fram, lovar vänsterpartiet att återställa skatterna från före valet, höja a-kassan och sjukförsäkringen samt bygga ut och stärka den offentliga sektorn om partiet får väljarnas förtroende. Klassisk vänsterpolitik alltså. Något som miljöpartiets Peter Eriksson kallat »bakåtsträvande och gammalmodigt«.
Är det omodernt att vara vänster i dag?
– När blev det omodernt att vilja satsa på offentlig välfärd? Är det omodernt att vara feminist? Att vilja satsa på äldreomsorg? Att vilja ha mindre klasser i skolan? Jag tycker inte det.
Kommunistspöket då?
Kanske är det vänsterpartiets förflutna som avhåller folk från att rösta för långt åt vänster fastän om man frågar svenskarna, så vill de gärna betala skatt, ha allmän välfärd, sex timmars arbetsdag och ett svagare EU.
– Jag tycker inte att partiets kommunistiska förflutna är relevant längre. Det har begåtts extremt grova misstag när det gäller att ställa upp bakom Sovjetunionen och östblocket, men partiet har tagit avstånd och vädrat ut det tusentals gånger. Tyvärr kommer det alltid att användas för att skymma det som vänsterrörelsen har betytt och det som är vår politik nu.
Var det fel av Lars Ohly att kalla sig kommunist så länge som han gjorde, till oktober 2005?
– Ja, det var en enorm missbedömning. Men jag tycker att ältandet kring det är tröttsamt. Hallå! Hela samhället håller på att raseras. Klyftorna ökar i rekordfart, snart har vi privat sjukvård, människor blir fattigare för varje dag, hela världen brinner och klimatet håller på att gå åt helvete. Så var det rätt eller fel av Lars Ohly att kalla sig kommunist? Ja, det var väl dåligt, men jag håller inte på med politik för att prata om vad Lars Ohly ska kalla sig.
Josefin Brink har eldat upp sig. Hon vill prata om här och nu, och politikens innehåll. Inte det som varit. Nu handlar det om att få till ett regeringsskifte som innebär ett politikskifte.
– När skillnaderna mellan partierna blir allt mindre finns det en risk att misstron växer mot politikens möjligheter att förändra människors vardag. Då kommer sverigedemokraternas framgångar som ett brev på posten. Här finns ett utrymme som den politiska vänstern borde ta.
Tillbaka till Huddinge och nästa programpunkt: Besök på arbetsförmedlingen. Göran Wahlstrand, chef på kontoret, inleder med en kort resumé över läget: Arbetslösheten i Huddinge har, liksom i landet i stort, minskat sedan 2006. Det råder brist på folk inom vissa yrken och därför är det »matchning som gäller nu«. Däremot har inte långtidsarbetslösheten sjunkit. Josefin Brink antecknar och frågar. Vad ska ni göra med dem som inte har nytta av nystartsjobb? Vad anser han om den nya jobbgarantin för unga?
– Det införs för många olika arbetsmarknadsprogram, säger Göran Wahlstrand och förklarar personalens dilemma: att det tar tid att sätta sig in i alla nya regelverk för att kunna göra ett bra jobb.
Har ni märkt att fler blivit utförsäkrade från a-kassan? undrar Josefin Brink. Jo, människor är mer frustrerade och måste söka socialbidrag. Mycket tid läggs ner på att förklara de nya a-kassereglerna. »Vi arbetar mycket med bemötandet.«
Göran Wahlstrand säger att unga arbetslösa ligger honom varmt om hjärtat och det borde gå att hjälpa dem att hitta jobb. Josefin Brink redogör för undersökningar som visar att unga människor är den enda grupp som inte har fått det bättre sedan 1990-talskrisen.
– Att få ett jobb och en bostad och starta ett vuxenliv med någon slags värdighet håller på att bli en utopi i dag.
Lösningen? Begränsa visstidsanställningarna och bygg hyreslägenheter, menar hon.
Hon vet själv hur utsatt det kan vara att ha tillfälliga jobb:
– När jag arbetade på en restaurang fick jag sparken för att jag hade varit sjukskriven. Och när jag jobbade på ett hotell i Stockholm och ifrågasatte varför vi behövde knäskura toaletterna – det här var på 90-talet! – blev det ganska surt, minst sagt.
Arbetsmarknaden för unga är väl det hon har tänkt prata om på Södertörns högskola. Men i föreläsningssalen lyser bänkraderna tomma. Ali Baniasadi, ordförande i studentkåren och vänsterstudent, förklarar: Han har varit sjuk, så informationen om besöket kom ut lite sent. Dessutom har Gudrun Schyman nyligen varit här och Mona Sahlin är på väg, så det här besöket hamnade väl i skuggan.
– Äh, det är väl för att jag är djävligt ointressant, säger Josefin Brink och verkar nästan lite lättad.
Det blir en sittning i kaféet istället.
– Jag gillar din blogg, säger Magnus Rei-Ho Lundgren, vänsterstudent som har slagit sig ner vid bordet.
Josefin Brink, med sin blogg »Kärlek och solidaritet«, är tydligen den riksdagsledamot som har haft flest unika träffar bland de politiska bloggarna den här veckan.
– Hon är absolut en av de bästa vänsterskribenterna, viskar Örjan Svedberg.
Vass och rolig, vänsterns nya stjärna – sådant återkommer i kommentarerna om Josefin Brink.
– Det där blir jag bara svettig av, men det är roligt om folk tycker att jag gör ett bra jobb, då känns det som om man orkar hålla på.
På väg tillbaka till Huddinge centrum och Sjödalstorget säger Josefin Brink att hon insåg att det skulle gå åt pipan i förra valet när socialdemokraterna presenterade sitt valmanifest:
– De hade ju ingenting om jobben.
Men det har vänsterpartiet, menar hon.
– Vi är de enda som anser att arbeten inom den offentliga sektorn är riktiga arbeten, och dessutom samhällsekonomiskt lönsamma.
Alliansens »det ska löna sig att arbeta« är bara trams, tycker hon.
– Det har alltid lönat sig att arbeta. Vi har inte en 100-procentig a-kassa i Sverige. Man förlorar i inkomst när man är arbetslös. Men hittills har man inte förlorat så mycket att man pressats att ta skitjobb till skitlöner.
På torgmötet i centrum tar hon upp just det där. Om de hårdare tagen mot arbetslösa. Klockan är snart halv fem och rätt mycket folk rör sig på gågatorna, men ingen stannar för att lyssna.
– Jag hatar att stå så här, det är frustrerande, suckar Josefin Brink under en kort paus i torgframtädandet. Sedan greppar hon åter mikrofonen.
Hon ser frusen och sammanbiten ut. Trots trista torgmöten trivs hon som politiker. Att vara riksdagsledamot är hennes största utmaning i jobbväg hittills.
– Fast så kanske det känns bara för att det är det senaste jag gör. Jag kommer ihåg när jag hade gått Skurups folkhögskola och skulle göra praktik på DN. Jag var så nervös så jag fick ta lugnande tabletter på morgonen för att våga gå dit. Ibland undrar jag varför jag alltid gör saker som jag egentligen inte vågar. Men så kanske alla känner.
Och nej, hon är inte intresserad av att bli partiledare.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.