Glädje och tårar med Salka Sandén
Av Kajsa Ekis Ekman
I romanen Deltagänget fick Sverige den första skildringen av livet bland de anarkister som förklarat krig mot nazismen och i viss mån polisen under samlingsnamnet AFA. Författaren Salka Sandén har inte mjuknat särskilt mycket sedan livet under huvan.
– Vissa saker är rätt och andra fel. Så är det bara. En del blir väldigt provocerade av att man säger det. Speciellt postmodernister. De säger: men om jag upplever det på det här sättet, så är det ju så för mig. Jovisst, svarar jag, kan det vara så för dig – men objektivt sett är det inte så!
Salka Sandén småler. Vi sitter på en iskall uteservering på Söder i Stockholm, inte långt från de gator där vi jagats av polis och nazister när det begav sig i mitten på 90-talet. Jag kände henne inte då, men jag känner igen henne från polisens daktningsfoton som togs när hon var sexton år och husockupant. Hon har samma långa bruna hår, runda ansikte och allvarliga blick. Idag är hon iklädd en enorm solgul klänning som renderar uppskattande kommentarer från kvinnor som går förbi.
Hennes roman Deltagänget, om den antifascistiska rörelsens födelse, har lyckats med konststycket att gillas både av aktivister och av dem som ogillar aktivister och tilldelats 50 000 kronor i stöd från Statens Kulturråd. Idag är Salka 32 år, bor utanför Stockholm och arbetar som växtskötare.
– Jag blev förvånad över att Deltagänget togs så väl emot, säger hon. Rörelsen blev ju så baktalad på sin tid. Alla hade en åsikt: att man var lika dåliga som nazisterna, att det var fel metoder… Men jag har inte skrivit boken för att försvara oss, utan för att berätta hur det var. Det är en skönlitterär skildring av en politisk rörelse som jag själv var med i och som formade mig för livet.
– Vår generation var präglad av skiftet mellan två tider. Vi växte upp på 1970–talet: högkonjunktur, staten hade mycket pengar, det fanns utrymme att experimentera. Vi fick hela tiden massa pepp, fick lära oss att samhället var något kollektivt, vi skulle engagera oss i politik, i andra kontinenter. Sen kom 1990-talet och när vi kom ut på arbetsmarknaden fanns det inga jobb. Vi kom aldrig in riktigt. Ibland hade man arbete, ibland jättekonstiga förnedrande åtgärder, ibland gick man på Komvux bara för att göra något.
– Varför tror du anarkismen kom tillbaka på nittiotalet?
– Det låg i tiden. Även företag försökte med en plattare struktur och till och med fascisterna organiserade sig anarkistiskt, fastän det gick helt emot deras ideologi. Att vi arbetade utan ledare skilde oss från sjuttiotalets vänster och gjorde oss mindre sårbara.
– Du var med och startade AFA (Antifascistisk aktion). Vilken ideologisk grund hade ni?
– AFA handlade om självförsvar. Det var inte teori eller analys som låg bakom. Folk hade problem med nazister i sina områden och beslöt att gå samman och agera. Bland många inom aktivistmiljön fanns över huvud taget inte teori, utan moralism skulle ersätta tänkande, det var mycket »du behöver inte äta kött/köpa bil/agera på det här sättet« istället för att diskutera den teoretiska grunden.
– Att rörelsen tynat bort sedan millennieskiftet tror jag beror på att vi uppnådde flera av våra mål. Nazisterna backade och började ha konserter istället för att vara ute på gatan. När de mötte motstånd från oss blev det en chock för deras identitet. De gick ju ut väldigt kaxigt först och sa att »här kommer vi, vi ska skjuta alla anarkister och flummare i knäskålarna!« Men när de förlorade gång på gång hände något psykologiskt. Nazisterna idag har en helt annan självbild. Det är »buhu, vi håller på att dö ut som folk, vi är så utkonkurrerade och så kommer massa hemska rödingar och vill slå ner oss hela tiden när det enda vi vill är att säga en liten åsikt här« … och det är ju en helt annan tongång än »Aha, du är homosexuell, då slår jag ihjäl dig!«
– Dessutom tog polisen delvis över vår roll. De hade marscherat med nazisterna och skyddat dem. Men när vi tog lagen i egna händer blev det systemhotande, så polisen började ingripa när nassarna heilade och använde lagarna om hets mot folkgrupp som vi haft hela tiden.
– Jag är kanske optimist, men jag tror att rörelsen är som en vilande armé. Vi agerar på andra sätt. Syndikalisterna, som jag är aktiv i, är en helt annan fackförening idag än vad den var på 1990-talet. Det har blivit en stridbar, offensiv organisation.
– Tror du på en revolution?
– Det är självklart att det kan bli revolution! Revolutioner är en återkommande del av mänsklighetens historia. Men om man ska få en social revolution som ger tillbaka makten till människorna krävs det att det finns en idé. Det borde vara vänsterns uppgift att sprida idén och göra saker som leder någonstans, så folk känner att utvecklingen inte är en gud. Den kan påverkas! Nu är det högkonjunktur och det är guldläge för en modernistisk vänster. Det är sorgligt att de inte utnyttjar läget istället för att bara rycka ut som en brandkår. Vänstern är tyvärr ganska liberal idag – många skulle bli livrädda om det blev revolution.
– Vilken ideologi har du?
– Jag brukar säga att jag är marxist. Ortodox marxist, he he. Fast det viktiga är inte att säga att man är det ena eller det andra, utan att man undersöker verkligheten som den är, och vilka intressen man har. Har man ett individbaserat perspektiv kan man inte förstå någonting. Hela debattonen är otroligt totalitär idag. Man får inte ha en analys som går ut på att det finns sociala strukturer. Under 80- och 90-talen blev man utesluten om man var kommunist, idag är det så totalitärt att bara man hävdar att det finns en struktur, blir man utesluten från all debatt.
– Jag har själv alltid gillat strukturer. Jag tror att jag har damp, fast jag aldrig fått någon diagnos. Alla symptom stämmer in på mig. Jag har ett stort kontrollbehov. När jag var liten vägrade jag att lära mig läsa innan jag började skolan. Mina föräldrar försökte intressera mig för att läsa, men jag menade att det ska man göra i skolan! Om jag lär mig det nu, vad ska jag då göra när jag börjar skolan? Men ända sen jag lärde mig har jag läst varje dag. Mest gillar jag historiska böcker och gamla svenska arbetarskildringar. En bok jag skulle vilja läsa är Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Jag läste en krönika av henne som var väldigt intelligent. Annars kan jag tycka att en del böcker som kommer nu är lite innehållslösa.
– Och varför skriver du?
– För mig är skriva ett sätt att förstå. Jag skriver i huvudet medan något händer, det hjälper mig att förstå händelserna där och då.
Salka återkommer ofta till detta: att förstå. Att förstå är högre än allt annat; högre än åsikter och ideologier. Och att höra detta ord upprepas har en märklig, befriande effekt på mig. Jag säger uppsluppet:
– När man läser boken verkar du så hård, men det är du ju inte i verkligheten!
– Inte? Jag tror nog att jag kan vara ganska hänsynslös.
Jag skrattar, men när jag tittar på Salka ler hon inte. Vad konstigt, tänker jag. Det är ovanligt med kvinnor som inte ler när de säger något obehagligt.
– Växtskötare, då utvecklar man väl sina vårdande sidor?
– Jo visst, men man är ju mångsidig … Jag tycker om att se växterna utvecklas, ge dem kärlek, men jag kan också vara hård mot dem. Jag föredrar växter med lite kampvilja i sig. Jag gillar inte såna som bara »åh, nu fick jag för lite vatten« och så lägger de sig ner och dör. Jag gillar dem som blir lite bruna men inte ger upp, och när de får lite vatten reser de sig upp igen.
Vi har snackat i tre timmar och jag borde gå hem, men det känns synd att det roliga bara ska ta slut, så jag följer med Salka in på ett falafelställe. Hon beställer en vegetarisk mix, men poängterar att det bara råkar vara det godaste de har, hon är »absolut inte« vegetarian.
– Den där djurrättsgrejen tyckte jag inte alls om. Ungar från välbärgade hem som inte hade något att kämpa för och så skulle de kämpa för de stackars djuren. De påstod att djur hade samma värde som människor och det devalverar ju helt människans värde!
– Men det är inte ett argument mot vegetarianism att vegetarianer är välbärgade!?
– Nej, men jag ser heller inte något fel med att äta djur i sig. Djur äter andra djur, det är helt naturligt. En annan sak är industrin och hur de behandlas men det är inte specifikt för djuren, det är ett allmänt drag inom kapitalismen.
Vi fortsätter samtala om diverse saker: klimatet, resor, Salka berättar om när hon var i USA och därifrån kommer vi in på ämnet religion.
– Jag avskyr religion, säger Salka bestämt. Jag ser inte behovet av att hitta på myter om existensen bara för att man ska må bättre.
– Jag tror att myter är en del av människans historia, säger jag.
– Jag har inte behov av det.
– Så när du vart liten frågade du aldrig var universum tog slut?
– Ja, kanske någon gång. Men eftersom jag inte fick något svar kom jag väl på att det är onödigt.
– Tycker du att andlighet och religion är samma sak? Andlighet ser jag bara som en lite poetiskare dimension av livet.
Salka ser sur ut.
– Det är isåfall en definition du har hittat på själv. Jag ser inte vad som skiljer andlighet från religion. Och inte heller att man skulle behöva andlighet för att respektera naturen. Det händer av sig självt när vi lever i ett klasslöst samhälle.
– Men kan du inte se att det finns många definitioner på religion? Allt behöver inte vara en gud i himlen, gud kan också finnas i materian…
– Nej, det är fortfarande gud! utbrister Salka uppretat. Och varför ska det nödvändigtvis finnas en gud? Jag tror på ett samhälle utan herrar och gudar! Du kanske inte klarar av att leva utan romantiska metaforer, men jag tycker det är tillräckligt spännande som det är. När man är på landet, då ska alltid någon inbilla sig att det finns älvor och troll för att det ska bli vackrare. Jag tycker inte det är vackert med mysterium, jag tycker det är vackert att förstå! Jag säger hellre: där kan man se att det har varit erosion, det tycker jag är spännande! Jag är inte agnostiker, jag är ateist! Men det får man ju inte vara nuförtiden. Hela samhället är infekterat av religion. Och jag accepterar inte att du ska pådyvla mig någon idé om att…
– Jag pådyvlar inte! Jag försöker bara förklara …
– Jo, det gör du visst! Alla människor försöker göra det! Mina kompisar också, som har börjat meditera och tjatar på en att man ska finna inre harmoni! Men det ska de ge fan i!
Salka spänner ilsket ögonen i mig. Vi har höjt rösterna gradvis och de andra gästerna på falaffeln har tystnat och bligar på oss. Det måste se ganska roligt ut, Salka med sin gula klänning och utsläppta hår ser ut som Hare Krishna i färd med att predika militant ateism. Jag bryr mig inte alls om världens alla gudar, jag vill bara att hon inte ska vara arg, men det verkar omöjligt. Ju mer jag försöker medla, desto mer trasslar jag in mig.
– Jag menar bara att man kan ge orden olika innebörd, säger jag smått förtvivlat, allt kan sägas ha en andlig dimension: ideologierna, du och jag och …
– Vadå att jag också har en andlig dimension? Vad fan vet du om det?
Nu tittar hon inte ens på mig längre, så förbannad är hon. Jag bestämmer mig för att jag också är arg.
– Nähä! Ha inte det då! Men kan du inte fatta att andra vill ha det? Alla ritualer som funnits i historien, är det fel menar du?
– Nej, visst kan jag se att riter och skapelseberättelser fyllde sin plats i det förflutna, men i framtiden kommer det inte att behövas. När människor lever i ett klasslöst … Men vad är det som händer?
Med ens känns allt så oerhört sorgligt. Jag kan inte hålla mig längre och tårar droppar ner över den övergivna feferonin på tallriken. Salka ser bestört ut.
– Snälla, gråt inte! Det var inte meningen… Oj oj oj … Här, ta lite servetter. Det var verkligen inte meningen att du skulle bli ledsen.
Ju mer hon slätar över, desto värre känns det och jag kan inte sluta gråta. Jag förstår inte vad som hänt. Nyss var vi överens och samtalet präglades av den anda av samförstånd som är så vanlig bland tjejer: man talar för att hålla med varandra, för att skapa något, och motsättningar läggs åt sidan som onödiga. Men utan att jag märkte det ändrades förutsättningarna. Och nu sitter tio okända på falaffeln och stirrar på mitt rödgråtna ansikte.
– Jag sa ju att jag hade damp, säger Salka och ler äntligen. Jag kan bli aggressiv ibland när jag känner mig trängd, mina kompisar vet det.
– Jag förstår vad du menade när du sa att du var hänsynslös, säger jag.
Med tunga steg går vi mot pendeltåget.
– Du kanske vill skita i det här uppdraget nu, säger hon.
– Nej, nej … jag fattar bara inte hur det blev så här …
Vi bestämmer oss för att höras om några dagar. Under tiden talar jag med en gemensam bekant som säger att Salka ofta blir arg när hon blir trängd och att det kan vara hemskt obehagligt i början men att alla hennes kompisar är vana. Vi skickar några urskuldande meddelanden. Nästa gång vi träffas översköljer vi varandra med bedyranden om att den andra hade rätt. Jag har blivit ateist och hon oerhört intresserad av myter. Men jag vet nu att man ska akta sig för att mucka med gamla aktivister, även om de förklätt sig till växtskötare.
Kajsa Ekis Ekman är frilansjournalist.