Ana@nätet
Från avatarer och cybersex till krigets Irak
Res mindre. Träffas på nätet i stället. Det gör Ana Valdés,
som har virtuella vänner över hela världen och har testat att utforska fiktiva
världar och till och med kärlek som avatar.
Av Ana Valdés
För några år sedan hade jag för vana att spela dataspel flera timmar om dagen. Jag recenserade spel för Dagens Nyheter och skrev tillsammans med Peter Englund boken Jag älskar dataspel, undervisade i en spelutbildning på Högskolan på Gotland och forskade i spel på Interaktiva Institutet. Jag var fascinerad av den alternativa historiebeskrivningen, av möjligheten att skapa sig ett annat jag, en avatar, och med den utforska fiktiva landskap och universa befolkade av farliga drakar och demoner.
Mitt favoritspel hette Everquest där handlingen utspelades i ett slags medeltida värld där raser och folk stred mot varandra för att komma åt planetens råvaror och styra andra som slavar. Det kändes som en bekant historiebeskrivning av det koloniala väldet och dess konsekvenser. I spelet var jag en vis och högrest kvinnlig shaman, Wordacea, som var född i en stad som påminde om Norrland, vacker, omringad av höga berg och ett permanent vinterlandskap där isbjörnar och vargar jagade efter föda. Hon var klädd i kilt och hade ansiktet täckt av rituella tatueringar.
Spelet var ett av de första online-spelen och det spelades av hundratusentals människor världen runt, amerikaner, australiensare, japaner, koreaner, européer. Inga afrikaner eller latinamerikaner syntes till, jag gissar att det kan ha berott på dåligt utbyggda kabelnät i dessa världsdelar. Dessutom kostade en prenumeration cirka hundra kronor i månaden.
Våra avatarer spelade med andra och mot andra, allianser och slagsmål uppstod, ibland till och med regelrätta krig. Kärlek och vänskap frodades också där och många som jag spelade dagligen med blev virtuella vänner, utan hänsyn till avstånd och tidsskillnader.
Trollkvinnan Iwena blev min följeslagare och tillsammans med henne dödade jag jättar och vampyrer. En gång flög hon i väg med mig och jag var nära att erfara det som många hade skrivit om: virtuellt sex. Iwena försökte förföra mig och tog mig flygande in till ett övergivet värdshus. Hon började ta av sina kläder och jag försökte med snabba tryckningar på mitt tangentbord sätta stopp på det hela. Jag var inte mogen för virtuell sex.
Plötsligt flög en annan spelare in via det öppna fönstret och en märklig situation inträffade. Denne var Iwenas förlovade i spelet som nu kände sig ratad och bedragen. Jag lyckades ta mig ut ur värdshuset och lämnade platsen med hjälp av en vänlig flygande trollkarl.
Iwena förklarade för mig att hon i själva verket var en man, Charles, och han körde lastbilar i Louisiana, nära New Orleans. Jag fick hans telefonnummer i USA och det blev början på en riktig vänskap. Något virtuell sex blev det inte, vi försökte gifta oss i spelet men företaget som drev Everquest trodde inte att deras spelare var mogna för homosexuella äktenskap. Jag försökte argumentera att det var märkligt att befinna sig i ett universum befolkat av demoner och vampyrer men som satte gränser för ett äktenskap mellan två avatarer av samma kön.
Charles förblev min första virtuella vän, och vi har brevväxlat och telefonerat varandra rätt ofta under årens lopp.
Idag samlas spelare online i tusentals »communities« eller i sociala nätverk där man spelar mot varandra och skapar starka sociala band. Men det är inte bara i spel som dataanvändare möts. Nu finns program som tillåter att man kan dela bilder, ljud och länkar med andra, och detta har inneburit att en verklig maktförskjutning ägt rum i det offentliga rummet som internet är. Användarnas innehåll läggs ut som delar av ett kollektivt kapital. Tidigare hade företag kontroll över utbudet, men det är nu användarstyrda kollektiv som är nätets ryggrad. Web 2.0, det nya stadiet där många forskare och analytiker hävdar att internet befinner sig idag, är användarnas tidsålder.
Mjukvaran Kazaa revolutionerade den virtuella världen genom att erbjuda möjligheter att ladda ned musik och att dela sin egen musik med andra. Programmet, som utvecklades av bland andra svensken Nicklas Zennström, spreds bland hundratusentals användare. Musik- och filmindustrin stämde Kazaa som gick i graven.
Rättegångskostnader var för stora för det unga företaget. Men en rad andra program utvecklades utifrån samma princip och musik- och filmindustrin är idag djupt oroad. Deras monopolställning är hotad och nya lagstiftningar som skyddar upphovsrätt försöker kriminalisera den illegala nedladdningen av musik, texter och bilder.
Zennström var också med och skapade Skype, som gjorde det möjligt för användare att ringa praktiskt taget gratis till varandra. De mäktiga telekombolagen är nu också hotade av nykomlingar som Skype och andra liknande program som har gjort telefoneringen till ett billigt nöje. Att »chatta«, det vill säga att samtala med andra i realtid genom korta skrivna meddelanden över nätet, är en ny variant av heta linjen där anonyma röster kommer till tals.
De som älskar bilder fick Flickr, paradiset för amatörfotografer som kan lägga sina alster online och ta del av andras bilder (som systematiseras i album och förses med »taggar«). Flickr är världens största online-databas för bilder, och har underlättat arbetet för journalister och reklammakare. De som samlar på videofilmer och videosnuttar använder idag Youtube för att marknadsföra sitt eget arbete eller titta på andras skapelser.
Men kanske är det journalistiken som har upplevt den djupaste förändringen. Åsiktsmakare bloggar om politik, ekonomi, filosofi och teknik. Det finns idag miljoner bloggar där både etablerade och icke etablerade skribenter ventilerar sina åsikter och sprider sina idéer.
Det som ofta kallas »citizen journalism« (medborgarjournalistik) fungerar som en megafon för mindre grupper och smala ändamål. Irakkrigets enda oberoende rapportör, Salam Pax, pseudonym för en ung arkitekt, rapporterade med en laptop från Bagdads takterrasser och tog kriget till allas skärmar. Det var en personlig röst och en känsla av nuet som påminde många om Ernest Hemingways rapportering från det spanska inbördeskriget. En kvinna som kallar sig själv för Riverbend och som har en blogg som heter »Baghdad Burning« informerar nu från Damaskus, hon är påtvungen att leva i exil liksom miljoner irakier. I USA är politiska bloggare trendgivare och deras röster spelar en betydande roll i valkampanjer och avslöjande av politiska skandaler.
Ett annat viktigt journalistiskt verktyg är Digg, ett forum dit användare skickar sitt urval av nyheter, ett slags subjektiv rangordning som ger en glimt om vad som upptar människors tankar idag. På Digg kan obskyra nyheter vara allas favoriter och mainstream nyhetsförmedling genomskådas. För många av oss blev Noam Chomskys och Edward S. Hermans bok Manufacturing Consent en väckarklocka. Boken handlade om hur nyheterna manipulerades för att skapa en konsensus och ett tyst godkännande. Digg och andra liknande projekt sätter in nyheterna i ett annat sammanhang än det gängse.
Häromdagen frågade jag i en av mina bloggar när gränsen var nådd, i hur många grupper och nätverk kunde man vara med samtidigt utan att känna en viss identitetskris. Den virtuella närvaron skapar ofta djupa och meningsfulla relationer. När jag inte hinner skriva mina dagliga inlägg i bloggen som jag har på Stumble Upon, (http://caravia.stumbleupon.com), får jag brev från oroade »fans«. Har jag tröttnat? Är jag sjuk? På resande fot?
Visst känns det smickrande att vara föremål för mina virtuella vänners omsorg. Jag skyndar mig att skriva tillbaka och lugna de oroliga. Nej, nej, jag har inte tröttnat, men håller på att flytta och det kräver också sin tid.
Stumble Upon, som nyligen såldes till eBay för 150 miljoner dollar, fick för två år sedan ett pris som ges till det mest kreativa sociala nätverket. Det har blivit en riktig utmanare till Delicious, (http://delicio.us), som tidigare var ett växande nätverk där användarna delade sina länkar med andra. Stumble Upon, som också baseras på länkar som man rekommenderar, har två miljoner registrerade användare. Ingen reklam förekommer och det har varit svårt för eBay att få inkomster. Marknadsanalytiker och trendprofeter försöker spå hur annonsörerna kan dra nytta av den sociala trafik som alla sajter genererar.
My Space är ett annat socialt nätverk som aldrig tilltalat mig . Det riktar sig särskilt till unga användare som vill publicera videosnuttar, musik och texter, ofta på samma sida. Jag har alltid tyckt att det mest blir ett sammelsurium av olika intryck och att My Space har ett väldigt tråkigt och icke intuitivt gränssnitt.
Däremot har jag fastnat för Facebook, som skapades av en student vid Harvard. I början var Facebook en social arena som tillät studenter i USA att länka till varandra och möjliggjorde sociala kontakter mellan universiteten. Men sedan en tid tillbaks är Facebook öppet för alla och det beräknas att nästan 14 miljoner människor har registrerat ett konto.
Facebook – som nu kritiseras på grund av ett svårttolkat avtal som ger obegränsad upphovsrätt till användarnas bilder – länkar samman utvecklare av små applikationer som täcker ett brett spektrum. Det kan handla om allt från Causes, där folk kan donera pengar och rekrytera nya anhängare, till stödgrupper för Burmas munkar och folk som är trötta på gatuvåldet, alla kan hitta sitt gebit. Det är lätt att skapa grupper, jag står själv som stolt upphovsman till flera grupper: Vi chokladsnobbar, Crusading, Genus och dataspel och postkoloniala diskussioner.
I Facebook blandas högt och lågt. Det sociala livet består av vampyrer och zombies som slåss mot varandra och gamla polare som känner igen en från universitetsstudier anno dazumal. Vänner med en viss berömdhet klagar över att de är med i Facebook för att hindra att andra ska stjäla deras identitet, Facebook befolkas av så väl drottning Silvia och Leif Pagrotsky som Che Guevara, Sigmund Freud och Judith Butler.
I samband med det amerikanska valet har flera kandidater öppnat konto på Facebook där de registrerar väljarstöd och mäter sympatierna. Den färgstarke skotske politikern George Galloway, känd för sina vänstersympatier och sitt motstånd mot Irakkriget, har en vängrupp på 4 600 vänner i Facebook, ett bevis på hans popularitet och på sajtens dragningskraft.
Facebook är ett utmärkt verktyg för nätaktivister som vill sprida sitt budskap om klimathotet, om brott mot de mänskliga rättigheterna och om kvinnornas situation i Saudi Arabien, för att nämna bara några exempel av virtuell aktivism. Visst är också dessa sociala arenor besökta av stalkers, pedofiler och lycksökare. Men det hjälper inte att skrika på censur och kräva stängda dörrar, de är en spegel utav vårt eget samhälle och som sådant reproducerar de alla våra beteenden, vi kan alla vara där, både filantroper och tjuvar, det virtuella rummet är lika komplext och svårt att överblicka som vilket annat offentligt rum som helst.
Facebook och Stumble Upon är numera självklara delar av min identitet. Jag har lika mycket utbyte av vänner som jag umgås enbart virtuellt med som de som jag talar med i telefon dagligen eller fikar med då och då. Mina virtuella nätverk är lika aktiva som de vänner som jag umgås med i det vanliga livet, de som man träffar på stan för att dricka latte eller gå på bio med. Antalet samtalspartners växer ständigt och jag deltar på en virtuell arena där alla diskurser är likvärdiga, där avsändaren och mottagaren möts på ganska jämbördiga villkor.
Ana Valdés är författare och journalist.
Hemsidorna som nämns i artikeln:
»Baghdad Burning«: riverbendblog.blogspot.com
Delicious: delicio.us
Digg: www.digg.com
Facebook: www.facebook.com
Flickr: www.flickr.com
Stumble Upon: caravia.stumbleupon.com
YouTube: www.youtube.com