"Jag fann, jag fann"
Hur känns en psykos inifrån? Beate Grimsruds senaste roman är en poetisk, smärtsam och drastiskt rolig helvetesvandring. Annika Hallman har träffat författaren som skiljer på fiktion och verklighet.
Av Annika Hallman
Hur känns en annalkande psykos? Inifrån? Kanske så här:
»Jag kan inte vara i lägenheten. Golven sluttar mot de farliga fönstren ut mot gården. Jag bor sju trappor upp. Fönstren drar mig till sig. Jag kan kasta mig ut. Jag kan hoppa. Jag är rädd. Jag pratar och kan inte sluta. Jag är den som berättar och den det berättas om. Den med röster i huvudet. Den det pratas om, i det oändliga. Måste försvara mig mot rösternas påståenden. Måste svara på deras tillrop. Måste göra upprepade rörelser med armarna i kökshörnan. Upprepa och upprepa så som de säger att jag ska. Vad kan hända om jag inte gör det? Jag kan spricka. Jag går sönder. Huvudet delar sig. Hela lägenheten kan rasa ut ur huset som en byrålåda.«
Det är Eli som berättar, huvudpersonen i Beate Grimsruds nya roman, En dåre fri. I korta koncentrerade kapitel får vi följa henne från barndomen och uppväxten i Norge till ett liv som författare och dramatiker i Sverige. Som en röd tråd genom berättelsen löper kampen mot psykisk sjukdom. Eli hör röster, hon lider av schizofreni. Ibland måste hon tvångsomhändertas och vistas på en sluten psykiatrisk avdelning. Men här finns också ljuspunkter: sakta försöker hon ta kontrollen över sitt liv med hjälp av KBT-terapeuten Jonatan. Det blir listor och förhållningsregler: inte sova på dagtid, inte börja jobba på kvällen, inte lyda rösterna. Det är dramatiskt och fruktansvärt – Beate Grimsruds beskrivning av hur det är att ligga nerkissad i spännbälte under en hel natt, utlämnad till vårdpersonalen är nästan outhärdlig läsning – samtidigt lyckas hon skildra infernot poetiskt, och emellanåt så absurt att det faktiskt blir, ja, roligt. Det finns en kreativ livslust som hela tiden dunkar genom texten.
– Jag har velat skriva en bok där skörhet och styrka går hand i hand. Jag har velat visa att det finns både och. Jag har velat skriva om en människa som har en stor tillit till världen samtidigt som hon är väldigt utsatt, säger Beate Grimsrud när jag träffar henne i hennes arbetsrum i Stockholm i november.
Arbetsrummet ligger i en 1700-talslänga mitt emot Katarina Norra skola på Söder och stimmet från skolgården ackompanjerar oss. Ett fint litet rum med trägolv och en blåmålad kakelugn i ena hörnet, Beate Grimsrud har just fått igång en brasa.
– Det är den enda kakelugnen som fungerar i huset, säger hon och lutar sig tillbaka mot kuddarna i en säng.
Beate Grimsrud har dragit en röd filt om benen. Hon ser lite trött ut och förklarar att hon har varit i Norge tre gånger de senaste veckorna. Hon reser ofta dit, »men nu blev det lite mycket«. En av anledningarna är att En dåre fri, som också kommit ut i Norge, just har blivit nominerad till Bragepriset, den norska motsvarigheten till Augustpriset. Roligt förstås, men lite ansträngande: att bli nominerad innebär mycket väntan, intervjuer och »sen stå där och frysa i tunn klänning«, kanske bli besviken. Liksom Eli i boken är Beate Grimsrud uppvuxen i Norge, men sedan 1980-talet bor hon i Sverige.
Hur skulle du beskriva Eli?
– Hon är en ganska glad person och väldigt social. Hon har lätt att få vänner och har en stark kreativ kraft. Samtidigt är hon skör och får kämpa väldigt mycket. Sigmund Freud sa att det gäller att vara ryttaren och inte hästen i sitt eget liv och det är något som Eli brottas med, säger Beate Grimsrud.
Också Gunnar Ekelöf har skrivit om det där, lägger hon till, i dikten som börjar: »En värld är varje människa, befolkad/ av blinda varelser i dunkelt uppror/ mot jaget konungen som härskar över dem.«
– Eli brottas med att bli kung över alla småpojksjagen i sitt liv.
Småpojksjagen ja. Det är Espen, Emil, Erik och prins Eugen som träder in i Elis liv vid olika tidpunkter och sedan befolkar henne. Espen dyker upp under en skolavslutning när Eli är sex år och ska spela prinsessan i sagan om Espen Askeladd, Dummerjöns på svenska.
– Eli känner att prinsessrollen är för snäv och vill hellre vara den aktiva Espen Askeladd, säger Beate Grimsrud.
Och då blir hon det. En röst säger åt henne att hon är Espen. Emil kommer när hon är tio år och rädd för döden. Erik dyker upp när hon är 16 år och går på en kristen folkhögskola.
– Han räddar henne från att gå in i en religiös värld. Samtidigt är Erik den som ställer till det för henne senare i livet genom att vara väldigt aggressiv och rebellisk.
Och prins Eugen – av alla! – kommer till Eli när hon är 26 år.
– Han är målarprinsen, väldigt kreativ och fåfäng, men också en shopaholic tyvärr så det är en dyr vän att ha. Men han står ändå för en positiv kraft, ler Beate Grimsrud.
En dåre fri skiljer sig från Beate Grimsruds tidigare böcker. Novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår (1989) och romanerna Continental Heaven (1993), Jag smyger förbi en yxa (1999), Vad är det som finns i skogen barn? (2002) och Har någon sett mig någon annanstans? (2007) är mer uppbyggda kring tablåer, eller drömska bilder. Även om en del ingredienser i dem går igen också här, som barndomsscenerna från en stor, brokig familj i Norge, skidåkning i skogen och en far som inte riktigt är som andras, så är En dåre fri mer öppen om vad det handlar om: en människas kamp med psykisk sjukdom. Det är också en beskrivning av psykvården.
Varför ville du skriva om det?
– Jag hade redan börjat skriva boken när debatten om Anna Odells konstverk Okänd, kvinna uppstod häromåret. Men jag tyckte att debatten mest handlade om var gränserna för konst går och huruvida det hon gjorde var olagligt eller lagligt, att iscensätta en psykos. Debatten handlade så lite om själva psykvården, därför ville jag att min bok skulle handla om det. Sen finns det så mycket facklitteratur som beskriver psykosen utifrån. Jag har velat beskriva psykosen inifrån.
Det finns inte många skönlitterära inifrånskildringar av psykvården, menar Beate Grimsrud. Hon läste visserligen Ingen dans på rosor av Joanne Greenberg som kom ut på svenska första gången 1972 – men det känns länge sen och den var nog mer självbiografisk, konstaterar vi.
– Min favorit är Janet Frames En ängel vid mitt bord, den har betytt jättemycket för mig. Jag tycker att hon väldigt bra beskriver hur hon så länge gömde sig i sjukdomen, men sedan tar ett modigt kliv ut i världen.
Måste man vara modig för att ge ut en sådan här bok?
– Ja, det måste man. Det blir mycket spekulationer kring vad som är självbiografiskt och inte och det har jag inte velat gå in på. Nu har boken kommit ut i Norge och där diskuteras det hela tiden. Men vad som är fakta och vad som är fiktion – det är författarens egen sak. Jag försöker inte, som till exempel Karl Ove Knausgård, återge verkligheten. För mig är det som är innanför två bokpärmar ett konstverk. Sen har jag erfarenheter nog att skriva om det jag skriver, annars hade jag ju inte gjort det. Men jag vill att diskussionen ska handla om verket, inte hur det ser ut för mig.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.
Vill du läsa hela artikeln?
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!
Köp tidningen i närmaste kiosk!
Publicerad i nr 7/2010.