Ledare i OM nr 6/09
Rädslan för de stora frågorna
Det är november på Södermalm och köerna till vaccin ringlar ut på gatorna, dagisköerna i cyberspace ringlar långa de också, och på parkbänken nedanför mitt fönster sitter en kille och tjej i min ålder och gör morgontoalett. De är slitna och spattiga, missbrukare. Alldeles riktiga människor, bara, hur ska jag säga, med ett liv det gör ont att ens försöka föreställa sig. Jag tror inte de bekymrar sig om vaccin.
Ja, trendiga Söder i fisförnäma hufvudstaden, mediagettot ni älskar att hata, har också ett litet riktigt getto, en missbrukarnas bermudatriangel, något dussin behandlingsställen, korttidshotell och härbärgen har hamnat inom några kvarter. Sveriges nygamla klassklyftor alldeles hisnande intimt, storstadens charm, allt nära och bekvämt.
Paret därnere huttrar, hon har lagt ett par papperspåsar på bänken för att skydda mot det regndränkta träets kyla medan hon lägger make up. Kanske samma par som bäddade i husets grovsoprum med kartong några veckor tidigare och pyntade med en bortslängd ljusgirlang.
Vad gör jag? Öppnar balkongdörrn och hojtar »Kom in och värm er för tusan, jag har just satt på kaffe!« Nej, självklart inte. Jag kommer nog inte göra det nästa gång heller.
Och du kan fråga den lilla grodd av förebråelse som växer i dig just nu om du själv bjudit in dem, satt fram bäddat i soffan ett par dagar?
Jag menar, hallå, vi bor faktiskt i ett av de mer jämlika i-länderna som sopsorterar dessutom, och här har vi i årtionden jobbat på att förpassa våra utnyttjade fattiga så långt bort som möjligt, de som jobbar 15 timmar om dygnet för 20 spänn för att sy kläderna vi shoppar skambilligt på H&M och Zara och samtidigt fyller på våra pensionsfonder, de har vi sett till bor i andra världsdelar och dessutom bakom en ridå av förnekelsemöjligheter som humanfonder, uppförandekoder, inte-läst-den-artikeln och så vidare.
Vi som samtidigt vet om de där människorna och skulle vilja att de hade det bättre, liksom vi inte kan strunta i missbrukarna, vart ska vi vända oss med denna vilja? I dessa tider av Sverigedemokrati och klimathaveri känner vi den politiska depression som Johan Croneman skrivit om, och den politiska sorg som Daniel Suhonen skrev om i förra Ordfront magasin, om Sveriges reträtt från försöket att göra rätt på riktigt. Soldater istället för bistånd och coacher istället för vidareutbildning och vinst istället för vård.
Ja, vi väjer för uteliggarna som den offentliga debatten väjer för de stora frågorna och går på bifrågor istället. Det rasas över Vellinge och Sverigedemokrater. Men de är bara toppen, isberget är den asylpolitik som såväl sossarna som alliansen har fört. Den pratar vi inte om. Mumlar, på sin höjd.
Så här på Söder pratar vi lågmält och bekymrat i parklekarna, som är privatiserade men funkar bra ändå för Unga örnar har tagit över, se där en liten politisk verklighet i parodiform, vi pratar om ett vaccin som vi alla kommer att få, men inte om att det är knas att folk måste sova i soprum, eller att det är 10 procents arbetslöshet och ökande. Vi pratar inte om att Köpenhamnsmötet verkar bli ett större fiasko än relanseringen av Rubiks kub och att våra kära telningar ser ut att vara dömda till att växa upp till en jord med envägsbiljett till ekologisk totalkollaps.
Precis som den offentliga debatten går vi runt de stora frågorna. Där rasade en Israel/Palestina-debatt, men om en snedskjutande artikel i Aftonbladet, inte om Gazakrigets fasor. Där rasar en debatt om att stollarna som påstår att 9/11 utfördes av USA är stollar, men inte om att USA faktiskt dödat någon miljon irakier.
Vi känner att vi är ensamma och våra försök att förstå och göra rätt faller som kokta simpor till golvet, och hela alliansregeringen och alla bostadsbilagorna sjunger förföriskt om hur lönlöst och dumt det är att ens vilja försöka. De sjunger att det ordnar sig, bara du slutar bry dig och satsar på dig själv. Men den gottköpsfilosofin kan jag aldrig hacka i mig. Så, deprimerad eller inte, det är bara lyfta på huvudet och försöka ändå.
Nästa gång ska jag gå ut och prata med dem på bänken.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.