Motsägelsefulle Meurling
I ett par decennier var författaren och litteraturkritikern Per Meurling Sveriges färgstarkaste och mest omstridda marxistiska intellektuell. Avskydd av många, men också beundrad och fruktad, även av dem som inte höll med honom i sak. Hans Lagerberg fascineras av ett levnadsöde som innehöll många saltomortaler.
Av Hans Lagerberg
Kris för kulturkritiken! Påståendet återkommer ständigt, kritiken tycks befinna sig i kronisk kris. Det kan möjligen ses som ett hälsotecken, eftersom förnöjsamhet betyder stagnation. Och inte kan man tro på en verksamhet som skryter med att vara inpyrd av kritiskt sinne om denna inte ifrågasätter sig själv. Men just därför kan man inte heller nöja sig med att klagomål är en del av leken.
Det är inte oenighet i synen på kritikerns uppgift som främst oroat senare års alarmister. De flesta tycks vara överens om att kritikern ska vara förmedlare mellan verk och läsare (tittare, åhörare): upplysa om verkets innehåll och form, sätta in det i dess historiska, ideologiska och sociala sammanhang och värdera det för att underlätta den »vanlige« läsarens val. Något som Thomas Anderberg påminner om i Alla är vi kritiker (2009). Att kritikerna sedan inte är ense om hur uppgiften ska lösas eller om vad som ska ses som sant, skönt och gott är inte heller något problem utan skapar bara önskad mångsidighet. Vad som verkligen oroar är att villkoren förändrats så mycket att idealen inte kan nås.
Kulturkritiken har försvunnit ur många landsorts- och fackförbundstidningar, och Tomas Forser, professor i litteratur vid Göteborgs universitet, beskriver i Kritik av kritiken (2002) hur övriga tidningsägares krav på att kultur ska vara ett nöje förvandlat kritikern till en journalist som förmedlar nyheter i stället för att granska kvalitet. I utspels- och egotrippskritiken blir kritikern en presentatör av vad marknaden erbjuder, och detta sker i en tid när informationsflödet stadigt ökar och med det behovet av sovring. I en värld där alla värderingar oupphörligt förändras vacklar dock även reglerna för estetisk bedömning. Och varför ska smakdomare uttala sig som om de vore förmer om det nu inte finns någon objektiv smak? Det undrar inte minst de tyckare i tv-soffor och bloggande amatörer som ersatt de erkända kritikerna.
Utvecklingen liknar den förändring som skett av de intellektuellas roll i allmänhet sedan Sartres död – den engagerade profeten har ersatts av mediemässiga personer som är mer intresserade av personlig karriär än att strida för principer eller utopier som i alla fall bara leder till elände.
Det är lätt att förtvivla över att det blivit så svårt att hävda konstens värde när omvärlden bara tycks identifiera detta med ekonomiskt värde. Att kulturvärlden inte är någon sluten värld påminns vi även om när Göran Hägglund utser sig till representant för »verklighetens folk« och påstår att den krisdrabbade »kulturvänstern« blivit en ny överklass. Med »kulturvänstern« avser han förmodligen någon grupp intellektuella, och dessa har genom åren skyllts för det mesta. För att vara elitister. Eller populister. Världsfrånvända eller samhällsengagerade. Överdrivet känslostyrda eller löjligt rationella. Exempel står alltid att finna eftersom de intellektuella varken är någon klass eller ens enhetlig grupp. Ändå utgör de ett oroselement för de politiska och ekonomiska eliterna eftersom konst och vetenskap ifrågasätter alla sanningar, ordningar och konventioner.
Ibland leder sådana motsättningar till öppen kulturkamp. En av de mer berömda i Sverige var Krusenstjernafejden i början av 1930-talet, när en värdekonservativ opinion, uppmuntrad av nazityska bokbål, ville stoppa den »förgiftande smutsflod« av tryckalster som framställde driftslivet som naturligt. I fokus stod Agnes von Krusenstjernas romanserie Fröknarna von Pahlen, men även arbetarförfattare som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson fick veta att man inte bör skildra det osköna och opassande. Då var det Bo Giertz (senare biskop) som inte skrädde orden: »de långhåriga konstnärsbohemerna och de freudfrälsta blåstrumporna skulle inte tro att de kunde sätta sig över samhällsmoralen. Striden gällde då som nu vem som ska styra över ordet«.
Under Krusenstjernafejden blev licentiaten Per Meurling känd – eller ökänd – i den borgerliga offentligheten. I ett par decennier var han landets färgstarkaste och mest omstridda marxistiska intellektuell, avskydd av många, men beundrad även av en del som inte höll med honom i sak. Han skrev om litteratur i tidningar som Social-demokraten, Folkviljan, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och BLM och fungerade ett tag som kulturredaktör på Ny Dag (och en tid som utrikesredaktör). Han var fruktad i debatterna – men skulle göra många saltomortaler under sitt liv och slutade som klok krönikör i fackförbundspressen – när han inte producerade porr åt Hsons förlag.
Per Meurling hade som redaktör för studenttidningen Lundagård 1929 hävdat att det akademiska livet uteslutande bör ägnas åt vetenskap och konst. Dock förändrade den ekonomiska krisen och fascismens framfart honom som så många andra. Han blev clartéist, medlem av den socialdemokratiska ungdomsklubben Frihet och en av de ledande kring tidskriften Ateneum, pionjärorgan för seriösa studier av marxismen.
Han lämnade Lund våren 1935. Han påstod att universiteten var kökkenmöddingar av gamla konventioner och hade övergett planerna på en akademisk karriär. Han blev i stället en »fri intellektuell« och gav sig ut på tidningsmarknaden för att försörja sig. Därvid engagerade han sig starkt i försvaret av Agnes von Krusenstjerna mot den kulturella och politiska reaktionen. Men han gick också till angrepp på sina gamla vänner från Lund, som i många fall blivit ledande kritiker på de svenska dagstidningarna. I en serie artiklar i Clarté kallade han dessa humanister för »Bildningens väktare«, ideologer som funnit en bekväm tillflykt bland fraser och moln och nu levde i en romantisk dröm utan att se att kulturkampen var förbunden med klasskampen. Med estetiska invändningar mot Krusenstjernas roman hade de svikit fronten mot reaktionen och slutat att försvara yttrandefriheten, menade han.
Han kunde fylla Stockholms högskolas största samlingssal på Norrtullsgatan för en debatt med rektorn för Brunnsviks folkhögskola, Alf Ahlberg. Denne såg upp i taket och talade så eftersinnande att publiken kunde höra kommatecknen om det allmänmänskliga och de eviga värdena, medan Meurling sprutade ur sig otidigheter och kvickheter: Det finns ingen människa i största allmänhet, bara historiskt betingade varelser. Rektorn upprördes: Just ett sådant beteende brukade han varna sina elever för, man behöver inte vråla i himmelens sky om man hyser förtroende för sin sak. Men Meurling fnös: Den goda tonens pingviner! Ni efterlyser takt och vederhäftighet, men just på tonen kan man avgöra var den verkliga radikalismen finns. Ni försöker göra medelklassens livsstil till ideal för de bildningstörstande arbetarna. En sann humanism måste utgå från Marx syn på människan som ett sinnligt väsen… Och så fortsatte diskussionen långt in på natten – och pågår kanske än.
Hela livet skrev Per Meurling om litteratur, och länge låg hans uppfattning om att klassernas intressen speglas i dikten helt i linje med hans angrepp på den goda tonens pingviner. Diktens frihet är en illusion, påstod han, all dikt är direkt eller indirekt propaganda. Denna slagordsmässiga hållning blev vanlig i hans recensioner, men fick han utrymme och frihet kunde han intressera sig även för »borgerliga« diktare (som Hjalmar Gullberg eller Pär Lagerkvist). Med konstaterandet att klasserna inte är skilda åt av vattentäta skott övergav han då den mekaniska synen om tänkandet som en omedelbar spegling av de materiella villkoren, och i en serie artiklar i Ny Dag från 1938, »Marxismen och litteraturen«, påminde han om att Marx och Engels alltid bedömt konstverk utifrån historiska och inte partipolitiska synpunkter. De stora diktarna förklarar inte människan och samhället i abstrakta teorier utan i den realistiska fantasins form.
Det var när han var mindre polemisk som han skrev bäst om litteratur. I en essä om D.H. Lawrence utreder han med utgångspunkt i romantexterna hur författaren i bland annat Lady Chatterleys älskare fixerar klassamhällets och maskinkulturens problem i erotiska kategorier – och fastnar i individualpsykologiska synsätt. Resultatet blir en litteratur som samtidigt är en framåtdrivande kraft och ett uttryck för det liberala samhällets dödskramper.
Någon riktigt betydande litteraturkritiker tycker jag ändå inte att Meurling blev. Jag finner honom viktigare som kultur- än som litteraturkritiker. Där passar hans fräna polemik bättre. När han ser helheten utifrån en detalj och visar på samband mellan konst, politik och etik är han som bäst. För det behövs dock spaltutrymme, och redan på 1930-talet klagade han över att redaktörerna bara ville ha korta artiklar – sedan blev det än värre.
Som polemiker var han stundtals lysande, men mig har han intresserat även av andra skäl. Per Meurlings extrema reaktioner på de problem han som intellektuell mötte tycks mig göra dem tydligare: Hur ska den intellektuelle söka och säga sanningen? Vad avser man med engagemang i tiden och med oberoende? Och hur ska man kunna förena dessa krav?
»Ideologiernas tid är förbi, klasstridernas tid står för dörren«, utmanade Meurling humanisterna. Vid jultid 1936 fick han ta emot en kappsäck med en blodig skjorta och en dagbok. Den sista anteckningen i dagboken löd: »Häftiga strider. Jag ångrar ingenting, ty jag tillhör tredje internationalen.« Den var skriven av Per Meurlings bror Olle, den förste svensk som stupade som frivillig soldat i Spanien. Per Meurling själv stannade i Sverige men blev en av Spanienkommitténs effektivaste propagandister. Samtidigt bands han allt starkare till kommunisterna. Han försvarade skådeprocesserna mot de gamla bolsjevikledarna i Moskva mer förbehållslöst än någon annan svensk intellektuell och accepterade även Stalins pakt med Hitler liksom anfallet på Finland. Skeptikern tycktes ha blivit troende.
Han gick för övrigt än längre i sin lojalitet mot Komintern. 1943 dömdes han för olovlig underrättelseverksamhet för sovjetisk räkning. Själv förklarade han sig vara offer för ett justitiemord och genomförde efter frigivningen en framgångsrik turné mot rättsrötan. Han hade emellertid verkligen varit rysk agent, och en viktig sådan dessutom, och äventyren fortsatte att prägla hans liv under kalla krigets första år. Om han tjänade Stalin, den svenska försvarsstaben eller CIA visste han nog inte alltid själv, medan han valsade fram i märkliga turer mellan krogborden. Ett tag tycktes han som Ny Dags korrespondent i Östeuropa försvunnen men hade bara inlett en period av extremt rumlande. Ny Dags chefredaktör gav honom namnet Pelle Sanslös.
1948 blev han definitivt renegat, när han helt tog avstånd från kommunistpartiet, Stalin och Lenin. (Men inte Marx.) Han kunde därefter i några år försörja sig på att skriva om kommunistiskt spionage och landsförräderi. Han disputerade med en historiematerialistiskt inspirerad avhandling om religionens bidrag till uppkomsten av social olikhet – men påstod att han bara velat bli doktor för att imponera på en vacker flicka på rakstugan.
Försöken att under 1950-talet anpassa sig till borgerligt familjeliv misslyckades totalt, och snart hopade sig hos polisen åter rapporter om bråk och fylla. Medan han klagade över det obildade folket som dyrkade sin egen medelmåttighet blev han också känd som Porrdoktorn, och motsättningarna mellan »hög« och »låg« kultur fortsatte att dväljas i honom – så gav han till exempel 1967 ut såväl den utmärkta ungdomsboken Jesus äventyr som den fåniga Münchhausens erotiska äventyr.
Han klagade över att debatten om marxismen var utslocknad, men i krönikor som mot slutet av 1950-talet allt oftare fann plats i fackförbundspressen hade han börjat ersätta kverulansen med analys. Man kan tycka att han sedan under 1960-talet borde ha blivit en marxismens grand old man för den unga vänstern. Men han påstod att Marx i nuläget skulle ha varit socialdemokrat och skällde ut vänstern för att tjäna reaktionen. Han lyckades rentav bli anställd på det socialdemokratiska partihögkvarteret, där han sammanställde utländsk press men också hoppades kunna bidra till en marxistisk renässans. I 1980-talets början tvingades han dock inse att de som inom partiet kallades förnyare var liberaler.
Han började bli gammal men kunde delvis trösta sig med att en nu mera luttrad och mindre from vänster visade uppskattning. I Folket i Bild/Kulturfront presenterades han som 1930-talets färgstarkaste marxistiske intellektuelle, och hans sista bok Geijer och Marx (1983) mottogs väl. När han intervjuades i småländsk lokalradio fnittrade han förtjust åt sina egna anekdoter, men rösten var knarrig och hostandet påfallande. Han led av strupcancer och dog i mars 1984.
Jan Myrdal konstaterade i en nekrolog i DN att han var en av de intellektuellt betydelsefulla i sin tid, men eftersom han inte var någon medelmåtta stod han inte ens i Vem är det? Karl Vennberg, som ofta köpt artiklar av Meurling för Aftonbladet, sa sig sakna den man som var sin generations kanske största och mest missbrukade begåvning: »I Per Meurlings socialistiska paradis skulle värdshusen utan tvivel ligga tätt. Risken lär väl finnas att inte heller bordellerna skulle saknas.«
Under de år jag nu levt med Per Meurlings texter har han ofta gjort mig andtruten. Han rör sig från mig i ett tempo som jag inte hänger med i och intar ständigt nya positioner. Hans otaliga ovänner skällde honom för renegat och opportunist och hade inte svårt att finna argument för anklagelserna. Själv talade han hellre om taktik. »Jag är marxist, inte moralist«, förklarade han. »Jag tror alltså inte på den ena eller andra moraliska ståndpunkten. Historien handlar inte om moral och partier. Man måste bedöma varje situation som helhet.«
En opportunist som stöter sig med alla makthavare och visar ett sådant suveränt förakt för anpassningens konst är förstås en märklig figur. Tomas Forser anser att han inte använde förräderiet för att klättra utan för att utmana och förakta, och att nihilistens lovskrifter till makthavare som Tage Erlander lika gärna kan läsas som parodier. Själv har jag allt oftare associerat Per Meurling till Loke, den nordiska mytologins Prometheus. Som hjälper asarna mot jättarna men själv avlat Fenrisulven och Midgårdsormen med en jättekvinna. Han är inte alltigenom ond, han är inte entydig på något sätt. Han visar att gudarna behövs för att hålla ordning i världen men också att de med sina brister inte helt bör tas på allvar. Han ger ordet »förråda« dess positiva mening: att röja, uppenbara, yppa, avslöja. Det är kulturskaparens uppgift.
Men vad åstadkom han reellt? Kretsen kring tidskriften Ateneum hade haft ambitionen att förnya historieskrivningen, men akademin godkände dem inte. Meurlings strid mot de borgerliga humanisterna slutade inte heller med marxismens seger utan med att en kulturradikal, rationell, »objektiv« och positivistisk bildningssyn, företrädd av bland andra Ingemar Hedenius och Herbert Tingsten fick överhand.
Den ideologikritiska kulturkritiken fick en renässans på 1960-och 70-talen, när konst och politik flöt samman och gav kultursidorna en framträdande position i offentligheten. Historiematerialismen gav nya perspektiv på dikten, men hade en förmåga att förenkla frågan om kvalitet till vad som tjänade den »revolutionära« klassen (i värsta fall partiet). Så skrev Jan Myrdal, som ansåg sig ha lärt mycket av Per Meurling: »Att det blåser över taken är sant. Att det är mörkt om mornarna är sant. Att våren kommer oss förutan är sant. Men inget av detta är en sanning viktig nog att behöva sägas. Vad som behöver sägas är att vår kapitalistiska kultur är en asätarkultur.«
Per Meurling såg nu sådant som förenkling. Han hade redan innan han framträdde som renegat försvarat 1940-talisternas pessimistiska och svårtolkade poesi, och 1966 hade han kommit att tvivla på behovet av litterära program över huvud. I BLM påstod han i början av 1970-talet att de stora konstnärernas (Goyas, Cervantes, Baudelaires) engagemang var filosofiskt och metafysiskt revolutionärt, inte politiskt eller socialt. Deras arbete kunde inte beskrivas med politiska klichéer. Få lyssnade till honom vid denna tid, men snart skulle även de unga kritikerna upptäcka att blottläggandet av de ideologiska strukturerna i de litterära verken inte räckte. Hur ska det unika i varje konstverk förklaras? Kan inte en beskrivning av hur det blåser över taken ändå ge viktiga impulser till begrundan, tröst eller ursinne? Konst är väl inte bara politik i meningen opinionsbildning?
Redan Antonio Gramsci hade upptäckt att Karl Marx aldrig tillräckligt utvecklat frågorna kring ideologins roll, och Pierre Bourdieu gick på egen upptäcktsfärd efter det kulturella kapitalet. De yngre kritikerna sökte sig mer generösa teorier, till hermeneutiken eller oortodoxa marxister som Adorno och Benjamin, och även om den radikala kritiken trängdes tillbaka under högerns ideologiska offensiv så lever många av idéerna trots allt fortfarande.
Många har menat att Per Meurling kunde ha blivit en viktigare opinionsbildare om han inte supit så mycket och om han haft något forum att polemisera ifrån, som Herbert Tingsten. Jag tror att han aldrig tänkte så själv. Han hade ett motto: När du är städ var tålig, när du är hammare slå! Han insåg att man är avhängig av situationen för att kunna handla.
Situationen för kritiken är alltså i dag ansträngd. För att komma åt en oönskad opposition försöker nyliberalerna likställa kulturskapande med all annan produktion. Den danske statsministern Fogh Rasmussen tog däremot ideologisk strid och påstod 2003 att utfallet av kulturkampen avgjorde Danmarks framtid; han framställde kulturutövarna som bidragstagande reaktionärer som försvarade en kultur danska folket inte ville ha och drog åt de ekonomiska skruvarna. Göran Hägglund har anammat den danska (eller den amerikanska kristna högerns) metod och anklagat de intellektuella för att vara elitister. Gentemot det kan vi bara hävda att det finns något som heter kvalitet, och att erfarenhet, kunskap och omdöme är nödvändiga för en demokratisk debatt. För att bli trovärdiga måste vi dock kunna övertyga publiken om att det inte bara är våra egna privilegier vi försöker värna. I den radikala tradition som Per Meurling företrädde ingår kravet att stå på de svagas sida och att vara medveten om att konst inte bara förenar utan också skiljer folk åt.
Per Meurlings nära vän under de sista decennierna, den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen, menar att Per Meurling förvisso kunde vara opportunistisk: »Men i hans socialism fanns ett äkta patos, som i grunden omfattade de utsatta« – och det svek han aldrig.
Hans Lagerberg är författare och gav senast ut boken Lärarna. Om utövarna av en svår konst (Ordfront, 2007). Han arbetar nu med en bok om de intellektuellas uppdrag och villkor, där Per Meurling ledsagar honom genom kulturvärldens himlar och helveten.
Källor:
Thomas Anderberg: Alla är vi kritiker (2009)
Maria Bergom-Larsson: Svensk socialistisk litteraturkritik (1972)
Tomas Forser: Marxism, positivism och litteratur (1980), Kritik av kritiken (2002)
Tidskriften Ord&Bild nr 7/1972
Bengt-Olov Linder: Kritik av kritik (1989)
Tommie Zaime: Radikal 30-talshumanism (1983)
Boktips
Av Per Meurling föreslår vi: Marxism och humanism (1936), Från franska till ryska revolutionen (1939), Kultur och politik (1942), Tack för sist, rättvisa (1945), Den goda tonens pingviner (Postumt urval 1984).
Citat av Per Meurling:
»Det har anmärkts på den ton, i vilken undertecknad polemiserar. Härpå skulle jag helt enkelt vilja svara, att jag inte respekterar de lagar för skrivsättet, som så kallade respektabla och vederhäftiga medmänniskor diktera. Ingen skribent, som står i kamp med den allmänna meningen i sin tid, har gjort det, inte, för att taga till grundligt, Dante, som hänsynslöst porträtterade sina motståndare i Divina Commedia, inte Luther, när han skrev mot svinet i Ornamünde […] inte Anatole France, när han skildrade samhällets stöttepelare som en skock vinglösa och vidriga pingviner.«
(Ur »Bildningens väktare«, Clarté 2/1936)
»Det är alltid lustigt att se den ahlbergska litteraturkritikens gamla musa med den stolta elfenbenskammen i det högtidligt uppsatta håret, iförd en urblekt sidenklänning från anno dazumal göra sina sirliga, patetiska små skutt i folkhemmets enkla danslokal. Genera dig inte, vithåriga ädelhumanism! Hoppa bara, gamla galanta! Alltid är det väl någon, som tycker om det.«
(Ur »Rektor Alf Ahlberg och ädelhumanismen«, Kultur och politik 1942)
»Vem har skrivit skönare än hon om modersglädjen, om den stora kärleken mellan man och kvinna, som är hängivelse och självförglömmelse? Nej, Agnes von Krusenstjernas nobla författarskap är helt enkelt ett led i den långa frigörelseprocess, som vill återvinna denna jorden åt oss, utrota varje tillstymmelse till tro på människans gudomliga ursprung och helt och hållet göra henne till en jordisk varelse. Det är därför hon väcker förargelse.«
(Ur »Tystnaden omkring Porten
vid Johannes och Älskande par«,
Lundagård 2/ 1935)