Det växande utanförskapet
Bakom regeringens tal om »arbetslinjen« döljer sig en annan verklighet. Hårt pressade socialarbetare tvingas neka allt fler människor hjälp.
Av: Lennart Kjörling
Det sägs att man kan bedöma ett samhälle på hur det behandlar de svagaste. I så fall ser framtiden mörk ut för Sverige och Stockholm. Bakom nyord som »utanförskap« och »arbetslinjen« växer det verkliga utanförskapet.
Ny Gemenskaps öppna hus på Norrmalm i Stockholm är en reträttpunkt för många hemlösa. Där på en bakgård innanför en djup portal existerar en värld få stockholmare känner till. I huvudstaden finns 3000 hemlösa, 500 av dem saknar tak över huvudet.
En dag i augusti sitter en brokig och sliten skara ute i solgasset och samlar kraft inför en natt under bar himmel, eller ett natthärbärge de måste lämna tidigt nästa morgon. Solen värmer, men Anna Malmkvist, som är samordnare här, tycker att klimatet blivit hårdare. Hon känner en ny ideologi från samhällets sida.
– Inom socialtjänsten talas det nu mycket om att ställa krav och att passa tider för möten. Många av dem som besöker oss har en psykiatrisk diagnos. För dem fungerar det inte att passa tider, det har heller inte någon terapeutisk funktion för dem. Resultatet har bara blivit att de får svårare att få hjälp. Vi ser ett samhälle med allt större skillnader och där en grupp blir allt mer utslagen.
Utanför Socialtjänstens enhet för hemlösa på Söder i Stockholm är det lite stökigt. Någ-ra berusade män diskuterar högljutt, två män med sydländskt utseende irrar lite förvirrat omkring. Innanför dörren står en kraftig vakt. På besöksoffan söker en man med rödstuckna ögon kontakt med mig:
– Vem är du, jobbar du här? För några år sedan satt jag i en socialnämnd. Nu sitter jag här istället.
Jag anmäler mitt besök och snart släpper Ann-Marie Strömberg in mig bakom de låsta dörrarna. Hon är faktiskt den enda aktiva socialarbetare jag hittat som velat ställa upp på en intervju. Alla andra verkar rädda för hur deras chefer ska reagera. Men Ann
Marie Strömberg är lokal facklig företrädare, före detta politiker, och menar att det skrivs alldeles för lite om vad som händer med socialtjänsten. Hon ser en stor förändring under de 30 år hon arbetat som socialarbetare:
– Det är en otrolig polarisering i samhället. Jag kommer ihåg hur det var när jag var i New York för 20 år sedan. Folk låg och sov på gatorna och nere i tunnelbanestationer. Så har vi det i alla fall inte i Sverige, tänkte jag då. Nu är vi där. En del är så oerhört långt nere, och i andra änden finns det folk som har det så äckligt bra.
Alla socialarbetare jag talat med inför den här artikeln är överens om att socialtjänsten befinner sig på ett sluttande plan sedan 90-talet, med mindre och mindre resurser. Och högerns valseger har inneburit att klimatet hårdnat ytterligare. Talet om arbetslinjen är förvirrande, socialtjänsten har alltid arbetat efter den. Men nu tar Stockholms styrande den som intäkt för att spara in på socialbidragen.
– I stadsdelsnämnderna har man skurit ned budgeten för att folk ska arbeta i stället för att få bidrag. Men det är bara önsketänkande. Visst finns det klienter som både kan och vill arbeta och ibland lyckas komma igång. Men flertalet av de vi har aktuella på Enheten för Hemlösa har nedsatt arbetsförmåga av olika slag, som somatiska åkommor, psykisk ohälsa och missbruk. Många har också liten eller ingen arbetslivserfarenhet och har varit borta från arbetsmarknaden länge, säger Ann-Marie Strömberg.
Förutom dessa ideologiska övertoner har den nya majoriteten satt en hård ekonomisk press på socialkontoren. Budgeten brukar ofta vara i underkant, men det har funnits möjligheter tidigare att föra över pengar eller helt enkelt överskrida budgeten när verkligheten kräver det. Vissa delar av verksamheten är ju föreskrivna i lag och måste genomföras. Ändå har Enheten för hemlösa nu fått ett kännbart sparbeting på 20 miljoner kronor.
– Det är omöjligt, säger Ann-Marie Strömberg mycket bestämt. Jag vill inte säga att vi direkt överträder lagen, men vi tänjer oerhört på gränserna. Vi undviker redan nu att få fler klienter, vi är restriktiva i alla prövningar. Många som egentligen skulle behöva behandling får inte behandling, de får bara ett boende. Vi lägger oss på en väldigt, väldigt låg nivå. Jag vill inte heller sitta här och motivera en klient för behandling, och sen när jag lyckats, säga: »Tyvärr vi har inte råd, så du får vara utan«. Det blir i stället så att man ligger lågt i motivationssnacket.
Det har alltid varit en hög omsättning bland socialarbetare, men nu är den ännu högre. Allt fler slutar. Den hårda pressen på klienten innebär också press på socialarbetaren. Pengarna räcker inte till, och tiden räcker inte till. Flera av dem jag talat med berättar också om ökat hot och till och med våld mot socialarbetare i Stockholm. Den allt mer restriktiva bedömningen vid utbetalning av socialbidrag är en förklaring. Ett tydligt exempel på detta i Stockholm är att SL-kortet inte längre anses vara självklart för socialbidragstagare. Vänsterpartisten Karin Rågsjö är vice ordförande i socialnämnden och upprörd:
– Tar man bort människors åkkort och drar in pengar till el och telefon så känner de sig ännu mera fattiga och utanför. Fortsätter man på den linjen, låt oss säga att de borgerliga vinner nästa val, då kommer vi att få ett rejält utanförskap. Det finns redan nu, men politikernas sätt hantera det är att kränka människor ännu mer och ta ifrån dem det de har.
Eva Fagerhem är ordförande för SKTF, som organiserar anställda i kommun och landsting, och själv socialarbetare i stadsdelen Enskede-Årsta-Vantör. Hon menar att den allt kärvare ekonomin har förändrat relationerna på arbetsplatsen:
– Också cheferna är klämda. De ska hålla budgeten, det är det viktigaste. Nu är det mer direktiv än dialog på socialkontoren. Är det så att du drar över budgeten är det bara att prio-ritera. Men hur går det med kvaliteten, och med folk som blir utbrända? Nej, det är budgeten som gäller. Dialogen är slut.
Rädslan verkar också sprida sig. SKTF sökte nyligen socialarbetare som ville uttala sig i pressen om bristen på resurser vid tillsyn av barn. Mer än 30 tillfrågades, men ingen vågade ställa upp. Till slut fick Eva Fagerhem göra det i egenskap av ordförande.
– Eftersom jag är mycket medveten om att cheferna är tvungna att anpassa sig till den budget som de får så riktade jag mig istället till de ansvariga politikerna. Trots det fick jag kritik för mina uttalanden då delar av ledningen tog illa upp. Om jag som facklig företrädare får problem, hur svårt är det inte då för mina vanliga arbetskamrater?
I den snäva budget som stadsdelen Enskede-Årsta-Vantör fått från staden har Eva Fagerhems distrikt för närvarande ett underskott på 8 miljoner kronor inom området Individ och Familj, det vill säga barn och ungdom, missbruk och socialpsykiatri, och drygt 10 miljoner kronor i underskott inom socialbidraget. Nu måste man inför nästa år lägga en budget som visar nollresultat. Men hur gör man det?
– Ja, man blir kanske ännu hårdare i bedömningarna. Det är också mycket troligt att man skär ner på personal, de som finns kvar måste jobba mera. Många slutar redan nu för det är tufft att alltid säga nej. Flera slutar också för att de inte kan ställa upp på den nya hårdare linjen.
I somras beslutade regeringen att begränsa hur länge en person får vara sjukskriven. Dessutom har den drivit på för en massflykt från a-kassan. Därför är risken stor att många nya grupper hamnar hos socialbyråerna under den kommande lågkonjunkturen. I vissa fall måste de som bor i bostadsrätter sälja dem, och var ska de då bo när allt fler av hyresrätterna försvinner i Stockholm?
Inom socialpolitiken har det inträffat ett paradigmskifte. Nästan alla socialarbetare jag talat med upplever att alliansen prioriterar ideologin framför verkligheten. Verksamheter privatiseras även om det blir dyrare eller sämre kvalitet. Hårda krav och arbete blir en lösning även när erfarenheten säger att det inte fungerar.
Om regeringen medvetet driver in oss i ett samhälle med hårdnande klassklyftor är det märkligt att så få reagerar. När Sveriges ekonomi gått på högvarv och företagens vinster nått rekordnivåer kan man väl inte inbilla folk att det offentliga måste skära ner ännu mer?
– Det är inte ekonomisk kris i Stadshuset, det går så bra i Stockholm att man kan sänka skatten, suckar Eva Fagerhem. Men på socialkontoren så sparar och sparar vi. Folk går på knäna. Jag skulle önska att man kunde öppna dörrarna till socialkontoren så att allmänheten kunde se vad det här talet om skattelättnader leder till.
Lennart Kjörling är frilansjournalist.