Ledare i OM nr 10-11/2008
Värt experi(m)entet?
Av Annika Hallman
Det blev inte någon rusning precis efter de omtalade hushållsnära tjänsterna. Ni vet, de som skulle få livspusslet att gå ihop för småbarnsfamiljer och svartjobben att minska. Skatteavdraget för det första halvåret 2007 blev inte ens en femtedel av regeringens prognos på 700 miljoner kronor, enligt Skatteverket. Snacka om flopp.
Inte heller kristdemokraternas baby – det omdiskuterade vårdnadsbidraget – som sjösattes den 1 juli i år, tycks ha lockat särskilt många. I augusti hade 420 personer i hela landet beviljats bidrag i de 15 kommuner som införde det, enligt Sveriges Radio. Ett hundratal kommuner är på väg att införa bidraget senare, men på många orter pågår fortfarande diskussionerna. Finansieringen läggs ju på kommunerna själva och pengarna ska tas ur samma pott som bekostar förskolan.
För föräldrar handlar det om 3 000 kronor i månaden skattefritt för den som stannar hemma med sitt barn mellan ett och tre år. Men hittills verkar få se det som ett vettigt alternativ till förskolan – kunde man inte ha räknat ut det innan?
Våra grannländer har en hel del erfarenheter av vårdnadsbidrag. Ironiskt nog avvecklar Norge just i år kontantstötte, som det heter där, efter tio år. Anledningen: jämställdheten minskade och segregationen ökade. 96 procent av bidragstagarna i Norge var nämligen kvinnor, de flesta med invandrarbakgrund. Deras redan svaga förankring i arbetslivet försämrades med bidraget och man kunde se att deras barn missade möjligheten att lära sig norska tidigt i förskolan. Dessutom blev experimentet dyrt och utbyggnaden av förskolan stoppades.
I Finland har det funnits vårdnadsbidrag sedan mitten av 1980-talet och där har bidraget medverkat till att upprätthålla traditionella könsrollsmönster, visar forskning. Framförallt är det unga, lågutbildade mödrar med en svag position på arbetsmarknaden som har använt bidraget.
Men regeringen har kanske missat att titta på Norge och Finland? Eller inte velat se. Knappast heller tagit intryck av den kritik som riktades mot förslaget i våras av de olika remissinstanserna, bland annat JämO, Socialstyrelsen, Skolverket och Barnombudsmannen.
Den heliga principen om »valfrihet inom barnomsorgen« tycks ha vägt tyngre. Fast man kan ju fråga sig vems valfrihet det handlar om, för vem har råd att stanna hemma med 3 000 kronor i månaden? Inte ensamstående föräldrar i alla fall.
Införandet av vårdnadsbidrag handlar också om något annat, och kanske större, tror jag; ett första steg för att bryta praxisen att staten eller kommunen bör subventionera barnomsorg åt den som arbetar och betalar skatt och bidrar till välfärden, medan den som stannar hemma inte bidrar med skattepengar och därför inte kan räkna med stöd från det offentliga.
I debatten som svallat i omgångar genom åren har förespråkarna för vårdnadsbidrag idogt upprepat mantrat om att det system som vi har haft diskriminerar dem som själva har tagit hand om sina barn. »I dag kostar en förskoleplats över 100 000 kronor per barn och år, varav kommunen bidrar med mer än 90 procent, medan ett barn som vårdas hemma inte får en krona«, skrev socialminister Göran Hägglund (kd) i en debattartikel i Svenska Dagbladet när han presenterade förslaget om vårdnadsbidrag i december 2007.
Har han inte missat en rätt viktig grej här? För vad händer med välfärdssystemet om alla plötsligt börjar kräva »sin« del av skattepengar för det de inte utnyttjar?
Ett sådant samhälle vill inte jag ha.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.