Korkade vita män
Utdrag ur Michael Moores bok Korkade vita män.
Käre George, öppet brev till »presidenten«
... Men just nu är det dig jag oroar mig över. Tänk tillbaka - vad var det första du gjorde som »president«? Du minns väl: innan du klev in i bilen för att åka längs Pennsylvania Avenue i din installationsparad, så krävde du att registreringsskyltarna med bokstäverna D. C. [District of Columbia] avlägsnades eftersom skylten försetts med orden »Stöd den självständiga staten D.C.«. Det var faktiskt den största dagen i ditt liv och så blev du förbannad på en registreringsskylt? Du måste lära dig att slappna av!
Men jag tror faktiskt att jag började bekymra mig över dig långt innan dess. Ett antal alarmerande uppgifter om ditt beteende avslöjades under valkampanjen. Till sist dog ryktena ut men jag ställer mig fortfarande frågande inför om du verkligen är din uppgift vuxen. Jag hoppas verkligen inte att du uppfattar det som om jag vill snoka eller moralisera - sådant låter vi Cheney sköta! Det här är helt enkelt ett ärligt försök att ställa allt till rätta från en nära vän till familjen.
Jag ska vara uppriktig: jag är rädd för att du är ett hot mot nationens säkerhet.
Det kanske kan tyckas vara lite väl magstarkt att påstå något sådant, men det är inte ett omdöme jag fäller utan att ha mycket på fötterna. Det har inget att göra med våra små meningsskiljaktigheter angående att avrätta oskyldiga människor som dömts till dödsstraff, eller hur mycket av Alaska som ska förvandlas till ett paradis för oljeriggar. Och jag ifrågasätter inte din patriotism - jag är övertygad om att du skulle älska varje land som visat dig sådan generositet.
Snarare handlar det om ett antal beteenden som flera av oss som bryr sig om dig har bevittnat under årens lopp. Några av dessa vanor är lite överraskande: somliga kan du inte kontrollera, och några är tyvärr alltför vanliga bland oss amerikaner.
Eftersom du har fingret på knappen (du vet, den där knappen som kan spränga världen åt helvete) och eftersom beslut som du fattar har omfattande och långtgående konsekvenser för stabiliteten i sagda värld, skulle jag vilja ställa tre koncisa frågor - och jag skulle vilja att du gav mig, och det amerikanska folket, tre ärliga svar.
1. George, besitter du en vuxens förmåga att läsa och skriva?
Jag och många med mig tycker att det verkar som om du, tyvärr, inte är fullt läs- och skrivkunnig. Det är inget att skämmas för. Du är i gott sällskap (det är bara att räkna antalet korrekturfel i den här boken). Miljoner amerikaner kan inte läsa och skriva bättre än en tioåring. Inte att undra på att du sade »leave no child behind« - du vet hur det känns [syftar på »No Child Left Behind Act«, en utbildningsreform med syfte att förbättra lärarstandarden i skolorna och som antogs i januari 2002, ö. a.].
Men låt mig ställa frågan så här: Om du har svårt att förstå de komplicerade lägesrapporter man förser dig med som Ledare För Den I Stort Sett Fria Världen, hur ska vi då kunna anförtro dig våra kärnvapenhemligheter?
För du uppvisar faktiskt alla klassiska tecken på läs- och skrivsvårigheter - och tydligen är det ingen som har konfronterat dig med detta. Den första ledtråden fick jag när du berättade om din barndoms favoritbok. Den mycket hungriga larven, hette den visst.
Men tyvärr publicerades inte den boken förrän efter att du hade gått ut college.
Och sedan har vi frågan om dina betyg från college - om det nu var dina betyg? Hur kom du in på Yale när andra sökanden 1964 hade högre lämplighetsvärden och mycket högre betyg?
När du under valkampanjen fick frågan vilka böcker du för ögonblicket läste, svarade du snabbt och utan att sväva på målet - men när du fick frågan vad böckerna handlade om, visste du inte vad du skulle säga. Inte att undra på att dina rådgivare inte lät dig hålla några presskonferenser när det var två månader kvar av presidentkampanjen. De var livrädda för vilka frågor du kunde råka ut för - och vad du kunde få för dig att svara.
En sak står klar för alla - du kan inte prata på ett sådant vis att språket blir begripligt. Till en början framstår dina stympade ord och satskonstruktioner som ganska gulliga, ja, nästan charmiga. Men efter en tid blir det hela ganska påfrestande. Sedan bröt du i en intervju USA:s flera årtionden långa tystnad i Taiwanfrågan och sade att vi var beredda att göra »allt som krävs« för att försvara Taiwan, och lät till och med antyda att vi kunde tänka oss att stationera trupper där. Herregud, George, hela världen flippade ur. Innan du fattade vad det handlade om, hade jordklotets alla nationer intagit högsta försvarsberedskap.
Om du tänker vara överbefälhavare, måste du kunna vidarebefordra dina order. Tänk nu om sådana här små malörer fortsätter att inträffa? Fattar du hur lätt ett litet felsteg förvandlas till en säkerhetspolitisk mardröm? Det är inte att undra på att du vill öka Pentagons budget. Vi kommer att behöva all eldkraft vi kan uppbåda efter att du råkat beordra att ryssarna ska »plånas ut«, när du egentligen bara ville förmedla att du inte är beredd att »låna ut« pengar till ryssarna.
Dina rådgivare har sagt att du inte läser (eller menar de att du inte kan läsa?) de där sammanfattningarna de ger dig, och att du ber dem att läsa dem åt dig eller för dig. Din mamma älskade att läsa högt när hon var rikets första dam. Är det alltså rimligt att anta att denna böjelse hade sitt upphov i att hon hade personlig erfarenhet av att uppfostra ett barn som inte kunde läsa?
Du behöver väl inte ta det här personligt. Kanske handlar det om ett begåvningshandikapp. Ungefär 60 miljoner amerikaner har begåvningshandikapp. Det är inget att skämmas över. Och ja, jag är av den åsikten att en dyslektiker kan vara president i USA. Albert Einstein var dyslektiker.
Men om du vägrar att söka hjälp för det här problemet är jag rädd för att du utgör en alltför stor riskfaktor för landet. Du behöver hjälp. Du behöver en talpedagog i Ovala rummet och inte bara rådgivare.
Säg oss sanningen, och jag lovar att komma och läsa för dig varje kväll när det är dags att sova.
2. Är du alkoholist, och om så är fallet, hur påverkar då detta dig i din roll som överbefälhavare?
Återigen vill jag betona för dig att jag inte försöker moralisera och jag menar inte att vara vanvördig eller försöka förlöjliga dig. Alkoholism är ett stort problem: det påverkar miljoner amerikaner, människor vi alla känner och älskar. Många lyckas tillfriskna och leva normala liv. Alkoholister kan vara, och har varit, presidenter i USA. Jag känner djup beundran för den som förmår hantera detta beroende. Du har berättat för oss att du klarar av spriten, och att du inte har druckit en endaste droppe starkt sedan du var fyrtio. Grattis!
Du har också berättat för oss att du »drack för mycket« och att du småningom »insåg att alkohol inkräktade på min arbetsförmåga och att den på sikt också hotade att inkräkta på mina känslor för andra människor«. Med andra ord definitionen av en typisk alkoholist. Detta diskvalificerar dig inte från att vara president, men det innebär faktiskt att du måste svara på några frågor, särskilt eftersom du i flera år försökte dölja att du 1976 greps för rattonykterhet.
Varför använder du inte ordet alkoholist? Det är faktiskt första steget till att bli frisk. Nu undrar jag hur du har ordnat situationen om du skulle få återfall? Att vara president är nog världens mest stressigaste jobb. Vad har du gjort för att försäkra dig om att du kan hantera alla påfrestningar och all oro som är förknippad med att vara världens mäktigaste man?
Hur vet vi att du inte kastar dig över flaskan när du står inför en allvarlig kris? Du har aldrig haft ett sådant här jobb förut. Så vitt jag har förstått har du faktiskt inte haft något jobb alls på tjugo år. När du slutade »driva omkring« ordnade din pappa in dig i oljebranschen och sedan gjorde du ett par misslyckade satsningar. Därefter hjälpte han dig att få hand om ett basebolllag i högsta ligan, vilket krävde att du satt i en loge och tittade på många, långa och tråkiga basebollmatcher.
När du var guvernör i Texas hade du det inte särskilt stressigt. Du hade helt enkelt inte särskilt mycket att göra. Att vara guvernör i Texas är ett relativt ceremoniellt jobb. Hur bemöter du ett oväntat nytt hot mot säkerheten i världen? Har du någon du kan ringa till? Finns det möten som du kan gå på? Du behöver inte svara på alla dessa frågor; jag vill bara att du ska lova mig att du själv vet svaren.
Jag vet att det här är mycket personligt, men allmänheten har rätt att få veta. Till de som säger: »Lägg av, det där är privat, det hände ju för tjugofyra år sedan«, måste jag genmäla: jag blev påkörd av ett rattfyllo för tjugoåtta år sedan och än i dag kan jag inte säga att jag helt och fullt förlåtit honom. Jag är ledsen, George, men när du sätter dig berusad i en bil och kör ut på motorvägen, är det inte längre ditt privatliv det handlar om. Det är mitt liv, och min familjs liv.
Dina kampanjmedarbetare - de som gör allt möjligt - försökte mörklägga alltihop och ljög för massmedierna om hur det hade gått till när du greps. De sade att polisen hade stoppat dig för att du »körde för långsamt«. Men polisen som grep dig sade att det berodde på att du hade kört ner i diket. Själv instämde du i kören av förnekanden när du blev tillfrågad om natten du tillbringat i fängelse.
»Jag satt inte i fängelse«, hävdade du. Polismannen berättade för journalisten på orten att du i själva verket belades med handbojor, fördes till stationen och hölls häktad i åtminstone en och en halv timme. Är det så att du inte minns vad som hände?
Det här handlar inte bara om en trafikförseelse. Jag begriper faktiskt inte att dina rådgivare lät antyda att det faktum att du dömts för rattonykterhet inte alls var lika allvarligt som Clintons försyndelser. Visst är det fel att ljuga om sexuella handlingar man ägnat sig åt med en annan vuxen person medan man är gift, men det är inte samma sak som att köra bil när man är full och sätta andra människors liv på spel (däribland, George, din systers liv, eftersom hon faktiskt åkte med dig i bilen den kvällen).
Det är heller inte samma sak, oavsett vad dina tillskyndare påstod före valet, som när Al Gore helt frivilligt berättade att han hade rökt marijuana i sin ungdom. Såvida han nu inte körde bil riskerade han ingen annan människas liv förutom sitt eget - och han försökte heller inte mörklägga vad han hade gjort.
Du har försökt avfärda det hela genom att säga att »det där skedde under min ungdom«. Men du var inte »ung« längre: du var i trettioårsåldern.
Den kvällen som det slutligen avslöjades för nationen att du faktiskt dömts för rattonykterhet - det var bara några dagar före valet - var det smärtsamt att se dig försöka bortförklara din »ansvarslösa« handling med »ungdomligt oförstånd« eftersom du druckit några öl med grabbarna (hä, hä). Jag kände djup medkänsla för de efterlevande till den halva miljon människor som har mördats av berusade personer som du själv under de tjugofyra år som förflutit sedan ditt »lilla äventyr«. Tack gode Gud för att du fortsatte dricka bara några år till efter att du »lärde dig din läxa«. Jag tänker också på vad du har utsatt din hustru, Laura, för. Hon vet ju alltför väl vad som kan hända när man sätter sig bakom ratten. När hon var sjutton mördade hon en av sina vänner när hon körde mot rött och kolliderade med hans bil. Jag hoppas att du kan söka hennes stöd om du någonsin skulle känna att ditt jobb börjar tära på dig. (Vad du än gör, vänd dig inte till Dick Cheney och be om hjälp: för han åkte fast för rattfylla två gånger för över tjugofem år sedan!)
Till sist måste jag berätta för dig hur bedrövad jag blev när du under den där vanvettiga veckan före valet gömde dig bakom dina döttrar för att hitta en ursäkt till att du försökt mörklägga din rattonykterhet. Du sade att du hade varit bekymrad över att du skulle framstå som ett dåligt exempel för dem eftersom du hade kört berusad. Ditt hemlighetsmakeri har väl inte direkt krönts med framgång med tanke på hur många gånger dina tvillingdöttrar gripits nu i år för brott mot alkohollagarna. På sätt och vis beundrar jag deras upproriska tåga. De bad dig, de bönföll dig, de sade åt dig: »Snälla, pappa, ställ inte upp i presidentvalet för det kommer att förstöra våra liv!« Men du ställde upp i presidentvalet. Och det förstörde deras liv. Som alla förnuftiga tonåringar ger de nu betalt för gammal ost.
Kanske uttrycktes det allra bäst av nyhetsankaret på Saturday Night Live: »George Bush sade att han inte avslöjade att han hade dömts för rattonykterhet av rädsla för vad hans döttrar skulle kunna tycka om honom. Han ville hellre att de tänkte på honom som en man med ett flertal misslyckade affärsidéer bakom sig och som nu avrättar människor.«
Det här är mitt förslag: Skaffa hjälp. Gå med i Anonyma Alkoholister. Och ta med dig dina döttrar. Ni kommer allihop att bli välkomnade med öppna armar.
3. Är du kriminell?
När du 1999 fick frågan hur det stod till med ditt förmenta kokainmissbruk svarade du att du hade »inte begått några kriminella handlingar på de senaste tjugofem åren«. Som en följd av alla de knepiga svar vi har fått under de senaste åtta åren har vi lärt oss en hel del, och den enda slutsatsen en tänkande människa kan dra av det påståendet är att situationen var en helt annan innan dess.
Vilka kriminella handlingar begick du före 1974, George?
Tro mig, jag frågar inte detta för att försöka sätta dit dig för något du har gjort. Jag är bara bekymrad för att om det finns någon djup, mörk hemlighet som du gömmer undan, kanske du sätter ett mycket effektivt vapen i händerna på den som lyckas komma hemligheten på spåren - det kan vara en utländsk makt (dina nuvarande favoriter, kineserna) eller inhemska krafter (ska vi säga … varför inte tobaksföretaget R. J. Reynolds!). Om de upptäcker att du har begått en eller flera kriminella handlingar i det förflutna, då har de en hållhake på dig och de får möjlighet att utöva utpressning mot dig. George - det gör dig till en nationell säkerhetsrisk.
För sanna mina ord, George, någon kommer att ta reda på vad det är du döljer - och när det sker, ligger vi risigt till allihop. Det är din skyldighet att avslöja vad det är för sorts kriminell handling som du antyder att du har begått. Endast genom att berätta vad det handlar om kan du förhindra att det förvandlas till ett vapen som riktas mot dig - och mot oss.
Dessutom lät du nyligen avkräva alla ungdomar som söker ekonomisk hjälp att läsa på college svaret på följande fråga som numera alltså återfinns på ansökningsblanketterna: »Har du någonsin dömts för narkotikabrott?« Om så är fallet, förvägras de ekonomiskt understöd - vilket innebär att många av dem inte kommer att kunna läsa på college. (Eller, för att uttrycka det på annat vis, kan Sirhan Sirhan [Robert Kennedys mördare] enligt dina nya regler fortfarande få stålar, medan en kille med en joint inte kommer på fråga.)
Tycker du inte att det här draget från din sida är lite väl hycklande? Du menar alltså att du är beredd att förvägra tusentals ungdomar collegeutbildning med motiveringen att de har gjort exakt vad du själv antyder att du höll på med i ungdomen? Snacka om att ha is i magen! Då du kommer att få 400000 dollar från oss fram till 2004 - från samma federala fond som betalar ut studieunderstöd - tycker jag inte att det är mer än rättvist att du svarar på samma fråga: »Har du någonsin blivit dömd för att ha sålt eller för att ha innehaft narkotika (dock ej alkohol och tobak)?«
För vi vet faktiskt, George, att du har blivit gripen av polisen tre gånger. Bortsett från några vänner till mig som är fredsaktivister, känner jag personligen inte någon som har blivit gripen tre gånger i sitt liv.
Utöver att du har ertappats full bakom ratten, greps du tillsammans med några kompisar i studentföreningen när ni skulle spexa och stal en blomsterkrans avsedd för juldekoration. Vad handlade det om egentligen?
Tredje gången du blev gripen var när du störde den allmänna ordningen på en fotbollsmatch. Och det fattar jag inte alls. För alla stör ju den allmänna ordningen på en fotbollsmatch! Jag har sett många fotbollsmatcher i min dar och jag har fått många öl utspillda över huvudet, men än i dag har jag inte sett någon bli gripen. Det krävs en rejäl insats för att någon ska lägga märke till en i en folkmassa bestående av berusade fotbollsfans.
George, jag har en teori om hur det kommer sig att allt detta drabbat dig.
Du har nämligen inte gjort dig förtjänt av presidentämbetet. Såsom fallet också har varit med allting annat du kommit i åtnjutande av i ditt liv, var det något som du fick i present. Det är dina pengar och ditt namn som har öppnat alla dörrar för dig. Utan att alls behöva anstränga dig eller arbeta eller visat några tecken på intelligens eller uppfinningsrikedom har du fått ett liv fullt av privilegier som födslorätt.
Du lärde dig redan i unga år att i USA räcker det med att en person i din situation helt enkelt bara dyker upp. Du blev antagen till en exklusiv internatskola i New England helt enkelt för att du heter Bush. Du gjorde dig inte förtjänt av din utbildningsplats. Den köptes åt dig.
När du kom in på Yale lärde du dig att du kunde gå förbi mer förtjänta elever som hade arbetat hårt i tolv år för att bli antagna till college. Du blev antagen för att du heter Bush.
Du kom in på Harvard Business School på samma bananskal. Efter att ha misslyckats kapitalt under dina fyra år på Yale lade du beslag på en utbildningsplats som rätteligen tillhörde någon annan.
Därefter låtsades du genomgå en komplett utbildning i Texas Air National Guard. Men enligt Boston Globe hoppade du helt sonika bara av en dag och underlät att höra av dig till din enhet - på ett och ett halvt år! Du behövde inte fullgöra din militärtjänstgöring eftersom du heter Bush.
Därefter följer ett antal »försvunna år« som inte förekommer i din officiella biografi och när du sedan återigen gav dig till känna fick du jobb efter jobb av farsgubben och andra släktingar. Oavsett hur illa dina äventyr inom affärsvärlden slutade kunde du alltid räkna med att få ett nytt erbjudande inom kort.
Till sist blev du delägare i ett basebollag i högsta ligan - det var ännu en present - trots att du bara lade upp en hundradel av lagets pengar. Och sedan lurade du skattebetalarna i Arlington, Texas, att stå för kalaset när du hedrades med en splitter ny idrottsarena som kostade många, många miljoner dollar utan att du behövde betala något.
Så det är inte att undra på att du anser att du har gjort dig förtjänt av att bli kallad president. Du har inte gjort dig förtjänt av ämbetet, och inte heller vann du valet - så därför måste ämbetet rätteligen vara ditt!
Och du ser inget fel med det. Varför skulle du göra det? Det är det enda liv du någonsin har levt.
På valnatten, medan kampen om vem som hade fått flest röster böljade fram och tillbaka runt om i landet, berättade du för massmedierna att din bror hade försäkrat dig att i Florida, där hade du vunnit. Om en Bush sade att det var så, då var det så.
Men det är inte så. Och när det gick upp för dig att presidentämbetet var något man måste göra sig förtjänt av och vinna genom allmänna val där folket - ja, just det, folket! - uttrycker sin vilja, då gick du bärsärkagång. Du lät din hantlangare James Baker (»Judarna kan dra åt helvete, de röstar ändå inte på oss« var det råd han gav farsan din 1992) ljuga för det amerikanska folket och underblåsa nationens rädsla. När det inte verkade fungera, vände du dig till den federala domstolen och lade in en stämning för att få slut på rösträkningen - eftersom du visste vem som annars skulle vinna valet. Om du verkligen hade varit säker på att du haft folket på din sida hade du inte haft något emot att de där rösterna hade räknats.
Vad som gör mig så förbluffad är att du vände dig till stora stygga staten för att få hjälp. Ditt mantra varje gång du stannade till någonstans under valkampanjen och höll ett tal var: »Min motståndare litar på den federala regeringen. Jag litar på er, på folket!«
Men det dröjde inte förrän vi skådade ljuset. Du litade inte alls på folket. Du gick raka vägen till den federala domstolen för att få gehör (lita på rösträkningsmaskiner, inte på folket!) Till en början ville domarna i Florida inte lyssna på det örat - och kanske var det första gången i ditt liv som du fick uppleva att någon sade nej till dig.
Men såsom vi redan blivit varse var planen att pappas vänner i Högsta domstolen skulle lösa det hela.
Kort sagt, du har varit alkoholist, tjuv, högst sannolikt grov brottsling, en desertör som aldrig ställts till svar och en goddagspilt. Du kanske tycker att det är ett hårt omdöme. Jag kallar det för att se sanningen i vitögat.
I anständighetens och hederlighetens namn borde du genast avsäga dig ämbetet för att åtminstone återupprätta något av din förlorade familjeheder! Låt oss som vet att det faktiskt finns en gnutta hederlighet i din släkt återigen stolt kunna hävda att en Bush i handen är bättre än en Bush med handen i ens ficka.
Din
Michael Moore