Hanteringen av odöda är en berättelse om vårt förhållande till döden, i schlagertempo. Den var hemsk att skriva. Den var rolig att skriva. Den handlar om det som är vår största skräck; att förlora dem vi älskar.

Min grundidé var mycket enkel. De döda återvänder. Jaha. Men samtidigt kom det som är originellt. De är inte aggressiva. Den som är det minsta förtrogen med zombiefilmer (zombieromaner är mycket ovanligt) vet att en zombie per definition är aggressiv. Den ska stappla fram och vilja äta upp människors kött/blod/hjärnor. ”Brraiiins! Brraiiins!”

Det vill inte mina zombies. De vill inget speciellt. Det som sätter fart på historien är de levande människornas skräck. Zombies är döden inkarnerad, döden vandrande ibland oss. Och vi människor är väldigt rädda för döden. Alltså tar vi till åtgärder.

Därav titeln. Det handlar om hanteringen. Hur vi hanterar det vi inte kan förstå, inte vill vidröra. Min ursprungliga titel var ”Instruktion i hanteringen av odöda”. Jag ville ge känslan av de där sidorna längs bak i telefonkatalogen; ”Om kriget kommer …” Men det blev för långt och otvetydigt.

Schlagertempot då?

Ja, det går knappt att skriva en berättelse som så koncentrerar sig på kärlek och död utan att en ton av schlager smyger sig in. Stora känslor. Det bästa jag vet är fungerande melodram. Alltså melodram som man till hundra procent köper, som biter sig fast i området mellan bröstkorgen och magsäcken. Jag hoppas att min historia gör det.

Det handlar om en undersökning av vårt samhälles gränser, en existentialistisk thriller om man så önskar. Jag har grävt så djupt jag har orkat i några enskilda människors förhållande till sina kära döda och återuppståndna. Det har gjort ganska ont, ibland.

Men framförallt har jag ju försökt skriva en berättelse där man måste läsa bara några sidor till för att se hur det går. Det är det beröm jag blir gladast för. När någon vittnar om att han eller hon har börjat läsa och inte kunnat sluta förrän boken var slut. Mer behöver inte sägas. Då har jag lyckats, med den läsaren.

Och trots det ovan sagda skriver jag inte skräck för att säga något annat. Oh, ja, jag vill att det ska finnas sådant i berättelsen som utmanar tanken, om inte annat för att det blir roligare för mig då.  Men jag skriver skräck för att skrämmas. Framför allt annat.

Människorna, miljön och dialogen måste vara trovärdiga. Naturligtvis. De stora tankarna ska finnas där. Så klart. Men till sist är allt det där bara medel för att uppnå ett mål: att det ska bli så otäckt som möjligt när dörren öppnas och det du fruktat mest kryper fram och säger:

”Jag har väntat på dig … länge … ”