Tandooriälgen
Vi befinner oss några år in i framtiden i Gautampuri, före detta Göteborg.
Klimatförändringar och ekonomiska omvälvningar har förändrat världen helt och hållet. Gautampuri är nu en stad med drygt 20 miljoner invånare i den nordliga delen av den Sydasiatiska Unionen.
Folktjänsteman Herman Barsk, en omplacerad polisdetektiv, verkar i det svårt nedgångna Masthugget bland en socialt problematisk underklass huvudsakligen bestående av etniska svenskar.
Barsk är en ensam människa - i synnerhet sedan hans trogna sällskap eskimåhunden Bertil avlidit - hans hälsa är sviktande och han har en otrevlig tendens att ta till våld i förebyggande syfte. Samtidigt dras han till motsatta ideal - han funderar mycket på att gå över till Gandhi-inspirerat icke-våld, buddhism och vegetariska matvanor. Det senare uppmuntras starkt av den kvinnliga indiska brevbäraren Kumkum som Barsk lärt känna och blivit milt sagt förtjust i.
En dag gör Barsk ett fasansfullt fynd på sin favoritsylta Restaurang Tandooriälgen när han snubblar över de tandoorigrillade liken av fyra män.
Den chockerande tandoorimassakern riskerar att leda till en explosion i en stad där de etniska motsättningarna, trots många problem, hållits på mattan.
En svart, vanvettigt rolig bok om att allt skulle kunna vara annorlunda. Och kanske kommer att bli det.
”... helheten är imponerande. Det är en svindlande, satirisk karneval till roman, som de allra flesta borde unna sig att läsa", skrev Jonas Thente i Dagens Nyheter.
Av författaren till den kultförklarade Guru.
Tandooriälgen utkom i Indien hösten 2010 med titeln Once Upon a Time in Scandinavistan och huvudpersonen Herman Karsk utnämns till årets romanfigur av Sunday Guardian: "I'm usually reluctant to compile year-end lists of my favourite reads, but if I had to list my favourite fictional characters from 2010, Herman Barsk - the detective protagonist of Zac O'Yeah's Once Upon a Time in Scandinavistan - would be near the top. Barsk is the antithesis of the "hardboiled", charismatically world-weary noir hero. When confronted with evidence of cannibalism in a restaurant, he promptly soils his pants. Constantly aware that the only reason he exists is that his prostitute mother "had forgotten to take an abortion pill the day after the condom burst", he spends much of the book moaning about his recently deceased dog and swallowing Loperamide tablets to keep his bowels in order. To my mind, O'Yeah's book is a winner not so much because of its unusual fantasy premise (a future Europe colonised by India!) but because it is anchored by this endearing and ungallant hero."
Tandooriälgen av Zac O'Yeah. Omslag: Jens Magnusson. 343 sidor.
ISBN 978-91-7037-304-6. Pocketutgåva juni 2007. Originalutgåvan utkom 2006.
Och så här gick det sen:
ETT ÅR SENARE...
Det hade gått ett år sedan han löste tandoorimorden i Masthuggets infödingskvarter. Herman Barsk hade med tiden kunnat fälla ihop rullstolen och ställa undan kryckorna i ett hörn av sin betongkub till arbetsrum, och eftersom han numera haltade lätt på bägge benen började hans gångstil att se nästan normal ut. Han vaggade visserligen som en anka, men folk som inte kände honom brukade tro att han var en sjöman på fyllan när han gick från spårvagnshållplatsen till jobbet.
På det hela taget var livet inte sämre än någonsin, tänkte han lakoniskt när blicken svepte över skrivbordet och fotografiet med hans fru och de tre adoptivbarnen, till inkorgen där det låg ett tjockt vadderat kuvert. Han kände på det: det var något hårt inuti. En bok, kanske. Eller en bomb? Hans puls hickade till och slog dubbla slag. Paketet som saknade avsändaraddress hade legat under en trave rapporter som han förväntades gå igenom under dagens lopp; det var kväll när han väl hittade det, nedgrävt som det var under lager av byråkratisk kompost.
Han tog paketet med sig och vaggade nerför korridoren mot Pärssons rum - Krister Pärsson, hans kollega sedan många år, hade efter sin skilsmässa börjat arbeta på nattskiftet. Det var hälsosamt för hans lever och nerver, brukade han säga, när Barsk frågade om Pärsson aldrig tröttnade på att inte ha ett normalt liv. Dessutom, brukade Pärsson fylla i, så var familjer onormala sociala konstruktioner där mindre intelligenta varelser med hjälp av känslomässig utpressning snyltade på de starkare. Ingenting att stå efter, brukade Pärsson tillägga och konstatera att han var mycket lyckligare efter att ha amputerats från sin fru och de två vettvillingarna till psykopatiska feministdöttrar. Barsk brukade sluta lyssna på Pärssons ovett efter de första två eller tre stavelserna - det gick att höra på tonen att kollegans mentala grammofonskiva hakat upp sig. Det var en av bieffekterna av syfilis.
Barsk knackade och hörde Pärsson nöffa.
Det var en annan bieffekt.
- Hör du, har du lagt ett paket på mitt skriv..., började Barsk och tystnade.
Pärsson lutade ner ansiktet mot bordsskivan och i vänsterhanden höll han ett förstoringsglas. Han höjde högerhanden med rätat pekfinger mot Barsk.
Barsk gick närmare - betongcellen var så liten att det bara krävdes ett steg och så var man vid skrivbordet - och såg att Pärsson byggt en liten kärra av papper, med en skakel av ett uträtat gem och två bruna knappar som hjul. Plötsligt rörde sig kärran med ett ryck och gjorde en cirklande rörelse på skrivunderlägget som föreställde en fransk kabaré vars dansöser inte hade mycket kläder på sig - Pärsson var den intellektuella typen och hade bland annat rest till Paris på den tiden när Paris fortfarande låg ovan jord. Det var innan Sahara spred sig norrut och lade Mellaneuropa under sanddyner. Eiffeltornet stack fortfarande upp några meter över sanden, men kabaréerna hade blivit underjordiska fenomen, mest intressanta ur arkeologiskt perspektiv när kristna fundamentalister försökte lokalisera Sodom och Gomorrah. Om det var någon som skänkte böcker till Barsk, som aldrig läste böcker, så var det Pärsson.
Pärsson visslade den nedlagda nationalsången, "You old, you free" som den hette på det gemensamma språket, och Barsk såg - och nu var det svårt att tro sina ögon - kärran röra sig i takt liksom om den styrdes av visslingarna.
- Är inte livet fantastiskt, så säg, sa Pärsson efter att kärran parkerat i ett hörn i av skrivunderlägget där Pärsson byggt ett litet garage av tändsticksaskar.
- Jag ville fråga om du lagt...
- Ja, inte visste jag att man kunde dressera flatlöss, sa Pärsson utan att lyssna på Barsk och lutade sig tillbaka på sin kontorsstol som hade en hydraulisk spak för att pumpa upp eller ner den.
Kollegan var mycket för det tekniska, medan Barsk var mer av en intuitionsvarelse, om man nu skulle börja kategorisera folk.
- Man skulle kunna sälja biljetter. Jag tror fan-i-mig att jag ska starta en cirkus. Frågan är vad för slags andra freaks man kan visa upp, sa Pärsson fundersamt medan hans blick vilade på Barsk.
Barsk tänkte att det åtminstone fanns en abnorm varelse till i det rummet och slog paketet med boken i bordet framför Pärsson.
- Skit! skrek Pärsson.
- Vad är det nu då? sa Barsk sävligt.
- Du mördade Ronny! Har du den blekaste aning om hur många nätter jag arbetat för att få honom att lära sig gå i takt till musik?
Pärsson slog en hand för pannan.
- Ingen respekt för konsten, sa han med självömkan.
- Nej, det har jag aldrig haft, sa Barsk. Paketet?
Pärsson kände på det.
- Det verkar att vara en bok. Varför öppnar du det inte?
- Nej, jag tänkte... Jag fick för mig att det kunde vara något farligt.
- Äh, sa Pärsson och slet upp fliken.
Barsks hjärta stannade för ett ögonblick: sedan året innan hade vadderade kuvert gjort honom nervös. Det var en personlig fobi som han borde söka behandling för, men den traumatiska upplevelsen som låg till rot för hans fobi var så pass känslig att han helst inte ville pilla på sårskorporna nu när de börjat koagulera.
Pärsson drog ut en bok. Det var en ganska ordinär volym, en pocket. Han vände och vred på den, snörpte på munnen och sedan tittade han upp på Barsk.
- En bok, sa han.
Men hans röst dröp av avundsjuka likt en man vars livshistoria inte ens var värt strömmen som gick åt när papperskvarnen skulle makulera hans meritförteckning. Han höll upp boken så att Barsk kunde läsa titeln. "Tandooriälgen". Omslaget föreställde huvudgatan i Gautampuri, Kungsportsavenyn som numera hette Dharmapala-avenyn efter den framstående lankesiske buddhistledaren.
- Så du har blivit en kändissnut, sa Pärsson bittert. Härnäst blir du väl en tevesåpa.
Barsk visste inte riktigt hur han skulle reagera. Allt han försökt lägga bakom sig från skräckveckan året innan - från talrika förnedringar till kastreringen som hans uppdrag nästan slutat i - återvände med blixtens hastighet. Det var som att bli slagen med en djupfryst säl över munnen och gjorde ont ända ner i kalsongerna.
Zac O'Yeah